Under det kalla krigets första decennier var atmosfären runt jorden oerhört lättantändlig. Konfrontationerna mellan de nya maktblocken var många under denna bräckliga tid. Följande berättelse beskriver en av dem.
Sett i ett större sammanhang var den svenska DC-3:an som sköts ned 1952 bara en i mängden. Mellan åren 1950 och 1962 förlorade USA hela 20 flygplan på detta sätt.
Det var inte bara Gary Powers U-2 som sköts ner över fientligt territorium. Amerikanska spionflygplan uppträdde aggressivt och flög regelbundet över Sovjetunionen, åtminstone så länge spaningssatelliterna bara fanns på konstruktörernas ritbord. Många incidenter kan relateras till pågående krig i Korea eller Vietnam, men det förekom även oprovocerade anfall från både Kina och Sovjetunionen då spaningsflygplan ansågs befinna sig på fel ställe.
Efter Kubakrisen 1962 rensades luften även i bokstavlig mening. Men blott ett par år senare höjdes återigen tonläget mellan öst och väst när två amerikanska flygplan inom loppet av sex veckor på våren 1964 sköts ned av sovjetiskt flyg över DDR.
Det amerikanska spaningsflyget i kalla krigets Europa
Flera av det amerikanska flygvapnets spaningsdivisioner i Europa var i början av 1960-talet utrustade med Douglas RB-66 Destroyer, ett tämligen linjeskönt lätt spanings- och bombflygplan sprunget ur den amerikanska flottans hangarfartygsbaserade A-3 Skywarrior från början av 50-talet.
Flera viktiga skillnader förelåg mellan RB-66 och A-3. Flottans version var konstruerad för kärnvapenanfall från hög höjd emedan flygvapnet avsåg att flyga fort och lågt, vilket medförde att besättningarna i RB-66 satt i katapultstolar för att snabbt kunna lämna flygplanet i en nödsituation. Även i vingar och motorer fanns olikheter mellan de två flygplantyperna som i olika roller båda kom att tjänstgöra under Vietnamkriget i olika roller med stor framgång.
Frankrikes president Charles de Gaulle beslutade 1959 att inga utländska flygplan med kärnvapenbärande kapacitet skulle tillåtas basera på fransk mark. Det amerianska flygvapnet organiserade då om sin verksamhet i landet vilket bland annat innebar att 10th Tactical Reconnaissance Wing, som varit baserad vid flygbasen Toul-Rosières i nordöstra Frankrike, flyttade till Alconbury i Storbritannien. Ombaseringen medförde dock vissa problem, bland annat i form av en avsevärt längre flygtid till övningsområdena i Centraleuropa. För att råda bot på detta, och minska trängseln på Alconbury dit fyra spaningsdivisioner nu flyttat, valde man 1962 att sätta upp ett detachement till 19th Tactical Reconnaissance Squadron på Toul-Rosières. USAFE kunde därmed fortsätta med övningsverksamheten samt upprätthålla viss beredskap i det kalla krigets Centraleuropa. RB-66-besättningar skickades till Frankrike på mellan två till fyra veckors rotation från Storbritannien.
Uppdraget
Det var mot denna bakgrund som en Douglas RB-66B Destroyer vid lunchtid den 10 mars 1964 lyfte från Toul-Rosières med tre man ombord. Deras liv skulle komma att förändras denna dag. Uppdraget de hade var att genomföra en kontrollflygning för att godkänna den nye 24-årige navigatören Harold W Welch. Kontrollanten, kapten Melvin J Kessler, 31,var en av divisionens mest erfarna navigatörer och befälhavaren kapten David I Holland, 35, var en av dess mest erfarna piloter.
De satte kurs mot nordvästra Västtyskland, där en del av uppdraget innefattade en fotografering av ett flertal broar och floder runt Osnabrück från låg höjd. Först skulle man emellertid stiga till elva tusen meters höjd och låta Welch radarnavigera dem ovan molnen, en svår uppgift över de mycket tättbefolkade områdena i Ruhrområdet. Det var när man inledde nedstigningen mot Osnabrück som det hände.
I en vänstersväng träffades RB-66:an i vänster motor plötsligt av en raket och flygplanet inledde en brant spiralformad dykning. Raketen hade avfyrats på drygt hundra meters avstånd från en förföljande MiG-19 och föregåtts av ett flertal varningsskott med automatkanon.
De tre amerikanerna sköt ut sig och landade så småningom i ett skogsparti där de upptäcktes av en bonde, som direkt erbjöd sig att ta dem till ett sjukhus. En av dem frågade ”Is this West Germany?” men fick svaret ”DDR.” Med ens blev allting mycket värre.
Sovjetisk styrkedemonstration
Övningsområdet vid Colbitz-Letzlinger Heide nordväst om Magdeburg, där den sovjetiska 3. Stötarméns stab var förlagd, var våren 1964 skådeplats för en större manöver. Tack vare närheten till gränsen mot Västtyskland fanns i regionen en stor mängd regementen och förband baserade, bland annat ett flertal pansarregementen, luftvärn, artilleri och förrådsenheter. I en krigssituation var detta ett av de viktigaste områdena i DDR för avmarschen västerut. Övningsområdena omfattade hundratals kvadratkilometer.
1964 års manöver var avsedd att pröva samtliga försvarsgrenars stridsberedskap. På åskådarläktaren fanns förutom i DDR stationerade högre militärer även ett flertal representanter från Moskva, bland andra flygvapenchefen och försvarsministerns ställföreträdare. Som vanligt var övningsområdet under denna tid avstängt för representanter från de västallierades underrättelsehögkvarter i Potsdam. När det bara återstod några minuter till manövern skulle börja på eftermiddagen den 10 mars kom larmet: ”främmande flygplan från på östlig kurs mot övningsområdet, hastighet 850 till 900 km/h, höjd 8 000 meter.” Det kunde inte vara något av de egna flygplanen – den enda typen med dessa prestanda var bombflygplanet IL-28 och ingen av dem var i luften. Det var uppenbart att det var ett intrång från väst.
Klockan 14:46 fick överste Grigorejevitsj Ivanikov order från ledningen på flygbasen vid Zerbst om att göra sig startklar med sin MiG-19. Strax därefter kom besked om att rulla ut till banan, starta med efterbrännkammare och direkt efter lättningen svänga mot nordostlig riktning om 330 grader. Några minuter efter start fick han information från jaktledaren om att inkräktaren höll östlig kurs på 10 000 meters höjd. I luften befann sig samtidigt en andra MiG-19 som lyft från Wittstock med överste Fjodor Sinovjev i förarkabinen. Strax därefter fick Ivanikov visuell kontakt med det främmande flygplanet och Sinovjevs MiG-19 som sökte beordra ner det amerikanska flygplanet på marken. Någon respons från RB-66:an kom aldrig, varför Sinovjev avfyrade varningsskott från automatkanonen. Nu hände något – plötsligt gjorde amerikanen en skarp vänstersväng och satte kursen rakt västerut. För de sovjetiska radarobservatörerna på marken och piloterna i luften var saken klar; fienden hade blivit påkommen och försökte fly tillbaka till väst.
Ivanikov tog upp jakten och höll sig bara ett par hundra meter bakom i kurvan. Tillstånd gavs och han öppnade eld. Sekunden senare träffade S-5-raketen RB-66:ans vänstermotor som började släppa ut rök och splitter som slog hål på en av Ivanikovs extratankar. På grund av det korta avståndet mellan flygplanen, drygt 100 meter, blev ett andra raketskott en omöjlighet varför vidare beskjutning med automatkanon vidtog. Det amerikanska flygplanet träffades på undersidan av kroppen och i stabilisatorn. RB-66:an började dyka i en spiral och Ivanikov rapporterade att han såg tre utvecklade fallskärmar innan han lämnade området och landade på flygbasen vid Jüterbog. Uppdraget var slutfört och det hade inte ens tagit en halvtimme.
Inledningsvis hade det varit viss förvirring kring flygplantypen i den sovjetiska ledningen. När Ivanikov rapporterade tre fallskärmar trodde hans överordnade först att det var ett civilt transportflygplan som skjutits ned, något som kunde innebära problem eftersom området låg under en av de tre allierade flygkorridorerna till Berlin. De var först när man kom fram till nedslagsplatsen på en åker norr om Gardelegen som man kunde konstatera att det rörde sig om ett ”spionflygplan” av typ RB-66. Orsaken till kränkningen hade man därmed klart för sig; amerikanerna hade förmodligen hoppats kunna fotografera övningen obemärkt från luften eftersom flygverksamheten skulle vara såpass omfattande att de skulle försvunnit i mängden och hinna tillbaka till väst innan det upptäcktes. Nedslagsplatsen låg bara 30 kilometer från gränsen till Västtyskland.
Amerikanarna hade räddats av RB-66 hade katapultstolar till skillnad mot flottans A-3. De tre hade landat i en tallskog och två av dem var mer eller mindre oskadda. Den tredje hade brutit en arm och ett ben och togs till sjukhuset i Magdeburg av lokalbefolkningen. Olycksplatsen spärrades omedelbart av när de sovjetiska militärerna kom dit.
Amerikansk akutsituation
Den amerikanska flygledningen hade upprepade gånger varnat besättningen om att de befann sig på kurs rakt mot östtyskt territorium, men de fick aldrig något svar på grund av problem med radiokommunikationen. När man ställdes inför fullbordat faktum insåg man vid det amerikanska högkvarteret i Heidelberg det besvärande med att ha förlorat ännu ett flygplan då det knappt hade gått två månader sedan en felnavigerande T-39 Sabreliner hade skjutits ned över Erfurt i sydvästra DDR.
Ett brådskande meddelande med nedslagsplatsens förmodade position sändes från USAREUR till USMLM – United States Military Liaison Mission – i Potsdam dit majoren Bill Thompson kört från det amerikanska högkvarteret på Clayallée i Västberlin. Med sig hade han en bunt kartor för att informera underrättelsepersonalen om läget och väl inne i den välbevakade byggnaden drog han upp volymen på radion till max, för att förhindra att deras samtal skulle avlyssnas av östtyskarna, och vecklade ut sina kartor. Tre grupper skulle ta sig till området för att inhämta så mycket information de kunde om besättningens öde och vrakets kondition. Själv skulle han tillsammans med chauffören Wolfgang Preisler åka i sin Dodge Rambler och leda efterforskningarna. Bilen var väl lämpad för denna typ av uppdrag där det gällde att kunna skaka av sig östtyska och sovjetiska efterföljare och utan problem köra i terrängen. Vanligtvis använde den amerikanska underrättelsepersonalen i Östtyskland Ford Galaxie, en bilmodell som kanske inte skulle vara så bra lämpad för detta uppdrag.
Thompson och Preisler hann knappt köra ut genom grinden förrän den östtyske vakten hade lyft luren för att varsko sina överordnade. Några hundra meter längre ner på vägen fanns följebilar ständigt redo att hänga efter de amerikanska lagliga spionerna. De flesta ansiktena i dessa bilar var kända av amerikanerna vid det här laget och nu bestod utmaningen i att så länge som möjligt hålla förföljarna på halster för att inte avslöja vart man var på väg. Den här gången skulle det nog bli svårt, men icke desto mindre viktigt. Preisler tryckte gaspedalen i botten och Ramblern satte fart.
För att östtyskarna skulle ha en chans att hinna med de motorstarka västbilarna som underrättelsemissionen i Potsdam hade – det rörde sig oftast om Opel, Mercedes-Benz, BMW och Dodge – använde man sig av samma bilmodeller, i detta fall BMW och Mercedes. Preisler och Thompson hade svårt att skaka av sig de östtyska följebilarna och på den hårt trafikerade motorvägen mellan Berlin och gränsen vid Helmstedt gick det stundtals mycket fort. Ibland tvingades man bromsa in för sovjetiska militärkolonner och långsamtgående personbilar. Läget blev allmer pressat och Preisler såg en avfart snabbt närma sig. Han körde av i hög fart och lyckades klara kurvan utan att volta. Nu hamnade förföljarna på efterkälken men det var bara en tidsfråga tills de skulle hinna i fatt dem igen. Amerikanerna körde i full fart på den smala landsvägen och Wolfgang hade klart för sig vad han behövde göra. Efter en hastig inbromsning och nedväxling svängde de in på en grusväg och vände. När de var på väg tillbaka till motorvägen mötte de östtyskarna som nu var hopplöst efter. Det var som i en film, men nu var förföljarna hopplöst efter.
Efter ytterligare några mil på motorvägen var de nu på väg norrut, förbi Magdeburg mot Gardelegen där RB-66:an förmodades ha slagit ner. Det började skymma och Preisler hade fullt upp med att hålla undan för dåligt upplysta sovjetiska militärfordon. Dessutom var de själva mån om att inte upptäckas för tidigt – för avslöjas skulle de förr eller senare. De var väl medvetna om att det var förbjudet för dem att befinna sig på det avspärrade övningsområdet.
Efter flera omvägar för att undvika upptäckt befann de sig så småningom på skogsvägar utanför Gardelegen och körde mycket långsamt med alla lyktor släckta för att inte väcka uppmärksamhet. Plötsligt dök en gestalt upp i mörkret hundratalet meter framför och lyste mot dem med en ficklampa. Amerikanerna utnyttjade att den sovjetiske soldaten inte kunde se vilka de var. Preisler tryckte ner gaspedalen och slog snabbt på helljuset för att blända soldaten som slängde sig åt sidan när de körde förbi. I det lilla ljus som baklyktorna gav kunde han i backspegeln se hur soldaten siktade mot dem med sitt gevär. De duckade i bilen.
Som om de skyddades av försynen tvärbromsade Preisler för att inte tappa kontrollen över bilen på den smala skogsvägen. Det räddade nog deras liv, för plötsligt reste sig en vägg av stål framför dem. De höll på att köra rakt in i bakpartiet på en T-55-stridsvagn, den sista i en lång kolonn som långsamt rörde längs vägen. Det förklarade vaktens uppenbarelse tidigare och krävde nu ett övertygande skådespel av amerikanerna. Med släckta lysen rullade deras Rambler förbi stridsvagn efter stridsvagn, och i passagerarsätet gjorde major Thompson honnör åt alla han såg längs vägen! I mörkret kunde bilen misstas för en av de stora sovjetiska Zil– eller Tjajka-limousinerna som alltid användes av den högsta militära ledningen. De klarade otroligt nog sig undan upptäckt och hälsades till och med med honnör av flera av soldaterna. Nu hade de fem-sex timmar på sig att finna vraket innan det ljusnade.
Plötsligt glittrade det från träden ovan dem när månljuset bröt igenom. Det var aluminiumremsor som släppts ut från RB-66:an och det betydde att vraket fanns någonstans i närheten. Några döda eller levande landsmän räknade man inte med att träffa på. Det hade gått nästan tolv timmar sedan RB-66:an sköts ner. Men om flygplanet gjort en felnavigering, som det skulle hävdas från amerikanskt håll, varför hade man då släppt ut motmedel för att störa radarstationerna? Det kunde bli svårt att argumentera mot de sovjetiska anklagelserna om spioneri mot militärövningen.
I det svaga gryningsljuset kunde Preisler och Thompson ana några mindre eldar och rök på avstånd. Snart kändes även lukten. De hade nått sitt mål och närmade sig vrakdelarna med synliga amerikanska märkningar. Sedan hörde de någon ropa stoj! och plötsligt var de omringade av sex sovjetiska soldater med höjda vapen.
Öst möter väst
Det var meningslöst att försöka fly. Nu var det viktigaste att få reda på vad som hänt de tre amerikanerna ombord. Om de överlevt men inte tagits till fånga kunde de gömma sig någonstans i närheten och väntade på räddning av sina egna. Det var en kamp mot klockan och sovjetiska och östtyska intressen.
Försöken att få besked av ryssarna om flygarnas öden möttes av hånflin och krav på att amerikanerna skulle lämna sitt fordon. De vägrade, eftersom bilen räknades som amerikanskt territorium och gav dem viss diplomatisk immunitet. Ett högre sovjetiskt befäl kom till platsen och efter visst meningsutbyte blev deras bil blockerad mellan två större pansarfordon och fick välja mellan att antingen bogseras därifrån eller följa med frivilligt. Preisler och Thompson valde att följa med frivilligt, och antog att de skulle tas till de sovjetiska kasernerna i Gardelegen för att där få sig en avhyvling som brukligt. Men den här gången fick de parkera på den allmänna vägen utanför där nyfiken lokalbefolkning samlats. Major Thompson fick sedan följa med in på den sovjetiska kommandaturan för att få en utskällning av befälhavaren och sedan en uppläxning om att de tagit sig in på förbjudet område och brutit mot avtalet från 1945.
Wolfgang Preisler skulle i egenskap av chaufför stanna kvar och vakta bilen. Några östtyska skolbarn tittade storögt på den och Preislers ovanliga uniform. Ett par av dem kom till slut fram till honom.
Preisler var inte säker på om han hört rätt. Var det så enkelt att få reda på vad som hänt flygarna? Han fortsatte försiktigt ställa frågor till pojkarna och fick veta att två av dem skadats lätt men att den tredje var ganska illa däran. De hade redan flyttats från sjukhuset i Gardelegen. Utan att förstå det hade de två skolpojkarna bidragit med lösningen på hela gåtan, och samtidigt försatt sig och sina familjer i akut fara genom att berätta detta.
Efter två timmar släpptes major Thompson ut från kommandaturan. Han hade inte fått reda på någonting om besättningens väl och ve, men de var nu fria att lämna området och köra tillbaka till Potsdam. Humöret var i botten efter all tidsspillan. Wolfgangs nyheter kom som en skänk från ovan. Två timmar senare körde de över Glienickebron mellan Potsdam och Västberlin och var äntligen tillbaka på säker mark.
Kortslutning
Det hade varit problem med kompassystemet på RB-66 tidigare. Vid närmare efterforskningar som initierats tack vare en mycket erfaren navigatör på typen kunde man så småningom finna ut vad som sannolikt orsakat den tragiska nedskjutningen över DDR. Någon medveten kränkning var det nämligen aldrig tal om.
En spole tillhörande RB-66:ans N-1-kompass i vänster vingspets hade benägenheten att kortsluta i vissa fall då autopiloten var påslagen. Kompassens felvisning ökade gradvis och kunde till slut visa 90 grader fel. Det hade hänt en annan RB-66 på väg mot Azorerna några år tidigare. I det fallet havererade man i Atlanten på grund av bränslebrist efter ovetandes ha flugit åt fel håll.
När kapten Hollands RB-66 plötsligt ändrade kurs och svängde västerut efter att ha beskjutits med varningsskott från Sinovjevs MiG-19 var det ingen undanmanöver. Det var en planerad kursändring och början på anflygningen mot vad man trodde vad Osnabrück, där låghöjdsdelen av övningsflygningen skulle äga rum med påföljande fotografering av broar och floder. På grund av kompassens felvisning hade man förirrat sig in över Östtyskland utan att vara medvetna om det. Det besvarade även frågan på varför en såpass erfaren besättning i ett såpass avancerat flygplan kunde navigera fel – misstankarna om spioneri kom stundtals inte bara från östsidan. Några aluminiumremsor hade man nog heller inte släppt ut; i flygplanet förvarades dessa i stjärtkonen som förmodligen fallit av i samband med beskjutningen.
Den goda viljan
Orsaken till felnavigeringen blev emellertid inte känd förrän efteråt. Det östtyska partiorganet Neues Deutschland hävdade att besättningen skulle åtalas för spioneri i en östtysk domstol, och att hela episoden var ett väl planerat uppdrag som gick ut på att spana på den sovjetiska manövern i området.
Positionerna verkade låsta. Ett telegram från den amerikanska arméns befälhavare i Europa till den sovjetiske befälhavaren i DDR gav inget resultat. Det tog nästan en vecka innan man fick ett officiellt besked om besättningens situation. Efter ihärdiga kontakter med den sovjetiska byrån för externa angelägenheter (SERB) fick en amerikansk sjukvårdsofficer så småningom tillstånd att besöka sjukhuset i Magdeburg, där de tre flygarna vårdades. Väl där konstaterades att överstelöjtnant Welchs benbrott tagits väl om hand och de två övriga var vid god vigör.
Fyra dagar senare, den 21 mars, skrevs Welch ut och transporterades till gränsen vid Marienborn-Helmstedt av sovjetisk militär som där överlämnade honom i amerikanernas händer efter en officiell protest mot den amerikanska kränkningen. Han flyttades omedelbart till det amerikanska militärsjukhuset i Wiesbaden för vidare omvårdnad. De andra två hölls kvar i några dagar till. Först den 27 mars, sjutton dagar efter nedskjutningen, tilläts de lämna DDR och transporterades till Wiesbaden via Helmstedt och Hannover. Det påpekades från sovjetisk sida, att man släppte dem tack vare amerikanska ursäkter och löften om att liknande intrång ej skulle ske igen. Man påstod nämligen att man hade bevis för att kränkningen var avsiktlig. De sovjetiska flygarna Ivanikov och Sinovjev belönades med var sin medalj av Röda fanans orden för sin bedrift.
Epilog
Väl tillbaka ansattes de tre amerikanerna hårt av sina överordnade som anklagade dem för att ha satt relationerna mellan väst och öst på spel. De fick ej fortsätta flyga förrän de ovan nämnda problemen med kompassen kommit upp i ljuset och vidimerats. Så småningom rentvåddes de tre fullständigt och kunde fortsätta sina karriärer. Kapten David I Holland hamnade i Vietnam där han kom att genomföra 146 uppdrag som befälhavare på EB-66, den elektroniska störvarianten av RB-66.
Året därpå lär tre andra representanter från den amerikanska militärmissionen i Potsdam ha befunnit sig i restaurangen på Interhotel Magdeburg då ett sovjetiskt befäl kommit fram till bordet. Han visade sig ha haft hand om de tre flygarna på sjukhuset och undrade över deras tillfrisknande. Efter besked om att de nu mådde bra bad han amerikanerna hälsa till dem.
Det kalla kriget var inte alltid så kallt på personlig nivå.
