När antalet observationer av främmande farkoster i våra inre vatten ökade under 1980-talet tog Försvarsstaben beslutet att låta trycka en broschyr med information och handledning i ubåtsobservationer. Den riktades till allmänheten och fick namnet Våra objudna besökare. Ett kvartssekel senare är innehållet fortfarande aktuellt även om den oönskade uppvaktningen tar sig något annorlunda former.

Skriftens syfte var att orientera om vikten av uppmärksamhet längs våra kuster. Den gavs ut år 1988.

Under det kalla krigets sista decennium ökade antalet rapporter om främmande undervattensverksamhet radikalt i vårt land. Efter intrånget med U 137/S-363 utanför Karlskrona 1981 fick det svenska folket på allvar upp ögonen för vad som pågick vid våra gränser. En antisovjetisk stämning började växa på allvar i Sverige, vilket inte minst märktes på tidningarnas insändarsidor.

Hur många av dessa rapporter som verkligen var säkra ubåtar från främmande makt kan vi spekulera i. Det var fördelaktigt om Försvarsmaktens resurser, som under 80-talet förvisso var betydligt mer omfattande än i dag men ändock begränsade, kunde riktas åt rätt håll och Våra objudna besökare sökte förbättra allmänhetens kunskap om hur ubåtar fungerade och hur de tog sig ut i vattnet.

Östersjön utnyttjades redan under de två världskrigen för omfattande ubåtsoperationer. Under det kalla krigets första decennier förekom ubåtsjakter både vid vår östkust och västkust.

Förmodat sovjetiska miniubåtar var emellertid något nytt i våra vatten. Varifrån spåren på botten av Hårsfjärden, som upptäcktes 1982, härstammade stod vid den här tiden klart. På senare år har spårens uppkomst ifrågasatts från flera håll och ubåtsfrågan i sin helhet är ännu infekterad. Olika intressen hävdar med bestämdhet sina respektive ståndpunkter som de mest självklara och det är lätt att gå vilse i vassen när man läser det som skrivits.

Hävdandet av vårt lands integritet är nu liksom då en av Försvarsmaktens huvuduppgifter. IFKN-reglementet från denna tid gäller än i dag; med vissa förändringar är det fortfarande förordning 1982:756 som är aktuell.

”Var noggrann med din iakttagelse. För det otränade ögat finns det mycket som kan se ut som en ubåt. Om du är osäker ska du låta oss värdera din iakttagelse. Din rapport kan ju vara av stort värde.”

Det otränade ögat såg inte skillnad mellan svenska och utländska ubåtar. Många av rapporterna som kom in rörde våra egna fartyg vilket gjorde att man införde Flygvapnets välkända nationalitetsbeteckning på ubåtstornen. Den har följt med ända in i våra dagar och kan även ses på HMS Nordkaparen som sedan tjugo är är museifartyg i Göteborg.

Under det kalla kriget och värnpliktsförsvarets tid lades stor vikt vid att förse allmänheten med försvarsinformation. Våra objudna besökare var en bland många trycksaker som togs fram med syfte att förklara varför försvarets kostnader var den tredje största utgiften för staten med hisnande 3% av den totala budgeten. Med den folkförankring som värnpliktsförsvaret förde med sig, där den egna individen utgjorde en del av det omfattande totalförsvaret, fanns en helt annan känsla av ansvar bland gemene man än nu för tiden när någon annan har som yrke att skydda mig och min familj om kriget kommer.

Då förstod man att ett fynd av en märklig tingest vid strandkanten på en ö i skärgården kanske var något man borde rapportera till myndigheterna. I dag tar man kanske hellre en bild av den med sin iPhone och publicerar i de sociala medierna med en fyndig kommentar som bihang. Därefter lämnar man platsen, fortfarande med gamnacken i låst läge över sin telefon, för andra saker att visa upp i bildflödet för sina vänner på Facebook och Instagram. Det är ju någon annans ansvar att sköta säkerheten nu för tiden och jag kan koncentrera mig på att ta bilder på halvfyllda vinglas i motljus.

Många verkar leva i vanföreställningen att vårt lilla hörn av världen blev ett ulligt och rosaskimrande paradis från och med den 10 november 1989. All underrättelseverksamhet och krigsplanering avstannade tydligen när hammaren och skäran rostade sönder. Rysskräcken var bara inbillad, och eftersom det ändå inte blev krig så var ju de många miljarderna vi lade på vårt totalförsvar bara bortkastade enligt vissa som kanske borde tänka efter lite till om hur det sett ut i vårt närområde om vi dragit tillbaka våra vakthundar och vaksamhet. Med Sveriges position som största nation i Norden följde nämligen även ett ansvar för våra grannländers säkerhet; Norge var exempelvis beroende av ett uthålligt svenskt försvar för att själva kunna få tid till mobilisering och hjälp från övriga Natoländer vid ett sovjetiskt anfall. Måhända är vår ringa erfarenhet av krig en anledning till det oerhört själviska och kortsiktiga endimensionella tänkandet många ger uttryck för. De nordiska länderna är såpass små att vi inte har råd att bara tänka på oss själva. I Norge och Finland ligger debatten på en helt annan nivå och där inser man allvaret och ansvaret för den gemensamma säkerheten i regionen.

vob12

Som en följd av det minimala politiska intresset i de breda lagren följer att vi har de politiker vi förtjänar. Galenskaparna & After Shave gjorde 1996 filmen Monopol om en alternativ verklighet där förströelse och lätt underhållning stod överst på agendan inom media och politik. Då var det något man skrattade åt – i dag är vi där på riktigt, med skillnaden att vi nu även har sociala medier där pseudodebatter förs av innerstadstyckare som argumenterar med personangrepp eller oneliners och river upp s k twitterstormar om bagateller som utan eftertanke sedan tas upp av etermedierna som vore det något viktigt utanför det kotteri som verkar ha mycket gott om tid. Någon tid till reflektion finns inte i det snabba medieklimat som nu råder och den relevanta försvarspolitiska debatten som förs uppmärksammas sällan av utomstående; för den oinsatte är det en för svår fråga att ha en uppfattning om eftersom det inom de sociala medierna anses vara mycket viktigt att ge uttryck för rätt åsikt så att man inte blir anklagad av twitterdomstolen för att vara en dålig människa.

Vaksamhet är viktigare i dag än på mycket länge. Efter den s k ryska påsken har många svenskar förhoppningsvis fått upp ögonen för att stormakten i öst egentligen bara bytt namn och symbol, och börjar ställa krav på våra politiker om att frågan bör prioriteras. Den aktuella regimens behov av att hävda sig och vara uppkäftig mot sin omgivning har inte förändrats nämnvärt sedan landets ledare hette Tjernenko, Andropov eller Brezjnev. Att flygplan märkta med en röd stjärna övar bombanfall mot andra nationer är ingen nyhet för världen utanför och särskilt inte för våra grannar i Norge, men här kom det som en kalldusch. Vem kan vilja oss något ont? Det är nog dags att vi inser ett och annat och förhoppningsvis har våra folkvalda politiker nu förstått att försvars– och säkerhetspolitik alltid bör vara en huvudfråga och inget särintresse. Låt se vad som kommer från regeringshåll efter den ryska uppvaktningen strax utanför vår territorialvattengräns under våren – jag är dessvärre tveksam till att det blir så särskilt mycket bättre trots det som nyligen sagts om ökade försvarsanslag då det helt enkelt ligger prestige i frågan för vissa i riksledningen som tycker att det finns viktigare saker att tänka på än om medborgarna kan sova gott om nätterna.

– o0o –

Tack till anonym donator för inscannad broschyr.