Den östtyska krigsmakten – die Nationale Volksarmee der Deutschen Demokratischen Republik – omfattade i mitten av 1980-talet drygt 175 000 man och stod i ständig beredskap för det tredje världskriget. Hela 85% av alla förband kunde påbörja mobilisering inom 30 minuter. För den 200 000 man starka reserven var inställelsetiden upp till två dygn, då man även försatt den hemvärnsliknande organisationen Kampfgruppen der Arbeiterklasse samt inrikes– och säkerhetsministeriernas egna trupper på krigsfot. Totalt omfattade DDR:s krigsmakt en bra bit över en halv miljon man.
Tillsammans med kamraterna från Röda Armén som sedan 1945 ockuperade landet fungerade man som ett omfattande bålverk mot den kapitalistiska fienden på andra sidan järnridån. Mottot löd Klassenbrüder – Waffenbrüder, vereint unbesiegbar! Dem Feind keine Chance!
Officiellt grundades den nationella folkarmén i DDR den 1 mars 1956, blott några månader efter att motsvarande Bundeswehr grundats i Västtyskland. Den avmilitarisering av Tyskland som de allierade segrarmakterna beslutat om i Potsdam sommaren 1945 omvärderades tidigt av båda sidor, då glädjen över freden snart förbyttes i konfrontation mellan Sovjetunionen och och de tre västallierade staterna USA, Storbritannien och Frankrike på grund av meningsskiljaktigheter om hur det ockuperade Tyskland skulle förvaltas. Lokala polisstyrkor tilläts för upprätthållande av allmän ordning och bevakning av zongränserna, som från 1949 blivit statsgränser i och med att Förbundsrepubliken Tyskland respektive den Tyska Demokratiska Republiken utropades av vardera maktblock.
Redan 1948 hade den sovjetiska militäradministrationen i det som oftast benämndes SBZ – Sowjetische Besatzungszone – låtit bilda en lokal beredskapspolisstyrka vars manskap till del utgjordes av tyska krigsfångar som hämtats från läger i Sovjetunionen. Sedermera fick organisationen namnet Kasernierte Volkspolizei och 1956 ombildades denna till Nationale Volksarmée der DDR med tre vapengrenar; Landstreitkräfte (armén), Luftstreitkräfte (luftförsvaret) och Volksmarine (marinen). Den fredstida organisationen låg under DDR:s försvarsministerium. I krig skulle NVA från 1960 ledas av det nationella försvarsrådet, bestående av framstående ledamöter ur SED:s centralkommitté och politbyrå. Ordförandeposten innehades av parti– och regeringschefen i egenskap av landets överbefälhavare, det vill säga Walter Ulbricht fram till 1971 och därefter Erich Honecker.
I och med införandet av en ny författning i DDR 1968 knöts banden mellan stat och parti, och till Sovjetunionen, ännu hårdare. Försvarsrådet, som de facto styrde NVA även i fredstid, skulle enligt den nya författningen inte bara leda de militära styrkorna i krig utan hela staten. Sedan 1962 hade allmän värnplikt på 18 månader införts efter att man säkrat gränserna mot Västberlin och Västtyskland. Tidigare hade NVA bemannats av yrkessoldater då dessa sågs som mer ideologiskt pålitliga; risken för att soldaterna skulle fly västerut ansågs som alldeles för stor när gränsen fortfarande var relativt lätt att forcera. När NVA:s organisation var som störst med 175 300 soldater 1987 utgjordes 50% av värnpliktiga unga män. Övriga var yrkesofficerare.
Det nationella försvarsrådet till trots var det emellertid från det sovjetiska militärhögkvarteret i Wünsdorf fyra mil söder om Berlin som den operativa ledningen av NVA utövades, och i jämförelse med de militära styrkor som storebror förlagt i DDR var det uppenbart för alla att den bedagade statsledningen vid Marx-Engels-Platz i Berlin aldrig var herrar i sitt eget hus under landets hela existens.
På 80-talet kunde GSSD, die Gruppe der Sowjetischen Streitkräfte in Deutschland, mobilisera 365 000 man, 6 000 stridsvagnar, 9 500 pansarskyttevagnar, 650 flygplan och 700 helikoptrar bara i DDR. Jämförelsevis utgjordes NVA vid denna tid av omkring 175 000 man, 2 700 stridsvagnar och drygt 700 flygplan och helikoptrar. Egentligen spelade det ingen roll vilket av Warszawapaktsländernas emblem som satt på vilken materiel, eftersom den sovjetiska kontrollen av satellitstaterna inom östblocket var total. Varken DDR eller de andra medlemsländerna hade någon större handlingsfrihet varken i fred eller krig då besluten alltid fattades i Moskva.
Den politiska skolningen och övertygelsen var självklar för varje soldat. NVA:s motto var Für den Schutz der Arbeiter– und Bauernmacht (till försvar för arbetarnas och böndernas makt) och man såg sig själva som arbetarklassens maktinstrument, i enlighet med DDR:s programförklaring. Genom att verka avskräckande mot imperialistisk aggression kunde man på så sätt bevara freden och socialismen.
Någon konkret vapeninsats i NVA:s namn kom aldrig att göras under de år den östtyska krigsmakten existerade. Planer därom fanns inför den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien i augusti 1968 som en reaktion på den nye generalsekreteraren Alexander Dubčeks öppna och reformvänliga politik som man ansåg hotade hela det socialistiska systemet. Om östtyska styrkor skulle gått in i Tjeckoslovakien 1968 hade det varit första gången sedan andra världskriget som tyska soldater invaderade ett annat land, och det var i ljuset av detta som den östtyska ledningen bara några timmar före invasionen lät meddela att man ej skulle medverka i interventionen mot Tjeckoslovakien.
Däremot deltog östtyska rådgivare på den sovjetiska sidan, och under 70- och 80-talen skulle östtyska militära rådgivare bli vanligt förekommande i många länder i tredje världen – främst i Afrika men även i exempelvis Vietnam och Laos.
Tretton år senare stod NVA ånyo redo att rycka in där socialismen hotades, nu i Polen där oroligheter brutit ut som även försatt det svenska försvaret i höjd beredskap i slutet av 1981. Efter Jaruzelskis utlysande av krigstillstånd lugnade läget ner sig, och någon invasion av de övriga WP-länderna för att skydda statsskicket blev aldrig nödvändig. Hösten 1989 väntade NVA:s trupper på order om att med våld kväsa de fredliga demonstrationerna i bl a Leipzig, vars omfattning vuxit såpass mycket att hela DDR:s existens var i fara. Erich Honecker var övertygad om att det var sabotörer från väst som låg bakom kontrarevolutionen, men när det stod klart att något stöd från Moskva ej gick att uppbringa och de sovjetiska förbanden stannade i sina kaserner gav man upp. Strax därefter tvingades Honecker avgå ”av hälsoskäl” vilket inom östblocket var en vanlig orsak till varför ledare plötsligt byttes ut. Det drabbade även hans företrädare Walter Ulbricht 1971.
Vid midnatt den 2 oktober 1990 upphörde NVA och DDR för att dagen därpå bli del av Bundeswehr och Förbundsrepubliken Tyskland. Efter sig lämnade den nationella folkarmén bland annat 304 000 ton ammunition, 134 000 fordon och närmare 1,4 miljoner handeldvapen. Av 36 000 officerare togs 3 200 över av Bundeswehr men degraderades ett steg. Samtliga officerare över överstelöjtnants grad blev arbetslösa liksom alla oavsett grad över 55 års ålder; dessutom fick inga kvinnor följa med över till den nya alltyska försvarsmakten. Materielen var till största delen avvecklad inom några år, förutom de toppmoderna jaktflygplanen av typ MiG-29 som blev kvar i Luftwaffe ända till 2004 då de sista överläts till det polska flygvapnet.
I dag finns inte mycket kvar från NVA i Bundeswehr förutom ett antal förläggningsorter i östra Tyskland, däribland flygbasen Laage söder om Rostock där man nu flyger Eurofighter. Omfattningen av den militära närvaron i östra Tyskland är för övrigt något som regleras i Två-plus-fyra-avtalet från september 1990 där riktlinjerna för Tysklands återförening fastslogs av de fyra segrarmakterna i andra världskriget samt Väst- och Östtyskland. I och med att Nato på senare år övat på tidigare östtysk mark anser vissa dock att avtalet brutits då det stipulerades att endast tyska militära styrkor fick förläggas på detta territorium. Natos utvidgning i österled är dessutom något som Michail Gorbatjov starkt ifrågasatt då det i hans ögon är ett löftesbrott från amerikansk sida.
Låt oss dock stanna vid året 1985 och med hjälp av en serie bilder utgivna av NVA:s propagandaavdelning och teckningar ur en barnbok om den östtyska krigsmakten ta en titt på den materiel som man använde sig av i DDR vid den här tiden.
Raketgeväret SPG-9D Kopje (Spjutet) härstammar från det tidiga 60-talet. Vapnet hanteras av två man och har en kaliber på 73 mm med normal skottvidd om 800 meter. SPG-9 har efter det kalla krigets slut nått stor spridning inom OSS och till samväldet vänligt sinnade stater. För närvarande används det exempelvis av talibanerna i Afghanistan, syriska rebeller och av pirater längs Afrikas horn.
Haubits D-20 har en kaliber om 152 mm och tros vara konstruerad i slutet av 1940-talet. Den sågs första gången av västliga observatörer 1955 vilka gav den beteckningen M1955. Flera länder har tillverkat D-20 på licens, och även vidareutvecklat den in i modern tid. I NVA:s inventarier fanns 137 enheter som levererades mellan 1973 och 1981. De östtyska haubitsarna såldes till Finland i början av 90-talet och är ännu kvar i tjänst i den finska armén med beteckningen 152 H 55.
Amfibiepansarskyttevagnen MT-LB är välkänd sedan ibruktagandet på det sena 1960-talet och fanns i stort antal i DDR:s krigsmakt med drygt 700 exemplar, licenstillverkade i Bulgarien. Beteckningen uttyds på ryska som mångsidig lätt bepansrad vagn och förutom besättningen om två man finns plats i fordonet för elva soldater. Bilden illustrerar en vanlig uppgift för MT-LB som dragfordon åt artilleripjäser, men användningsområdet för vagnen är betydligt större. De östtyska MT-LB-vagnarna såldes efter NVA:s upplösning till Sverige 1992 för mekanisering av infanteri- och Norrlandsbrigaderna; de fick den svenska beteckningen Pbv 401 och tillfördes armén i mycket stort antal under 90-talet. Totalt levererades 460 stycken Pbv 401 från Tyskland och 90 stycken modifierade bärgningsbandvagnar med beteckningen Bgbv 4012. Under åren som gått sedan dess har vagnarna vidareutvecklats och moderniserats, men i det nya svenska försvaret är dessa nu övertaliga varför de har avvecklats. 147 stycken är sålda till Finland och övriga skrotas eller överförs till privata intressen efter demilitarisering.
Bandhaubitsen 2S3M Akatsija med kaliber 152 mm är den sovjetiska motsvarigheten till den amerikanska M109. Utseendemässigt finns även vissa likheter med M110 och även vår svenska Bkan 1. Den tillverkades mellan 1967 och 1993 och har medverkat i en mängd konflikter. Genombrottet kom i Afghanistankriget under 80-talet och än i dag finns närmare 1 000 enheter i tjänst i den ryska armén. Kanonen är för övrigt identisk med den ovan nämnda D-20.
Skottvidden anges till 17 300 m. Besättning fyra man. Max hastighet 60 km/h. Mellan 1978 och 1986 levererades 96 stycken 2S3 till NVA.
Amfibiepansarskyttevagn BMP-1 är ett av de mest kända stridsfordonen från Sovjetunionen. Vagnen har utöver besättningen om tre man plats för sex soldater. Den kom i förbandstjänst 1966 och har tillverkats i över 20 000 exemplar i hemlandet, samt i närmare 6 000 exemplar i Tjeckoslovakien, Rumänien, Indien och Kina. De kinesiska vagnarna är ej licensbyggda utan snarare inhemska kopior. Fjorton sovjetiskbyggda BMP-1 utprovades i DDR mellan 1968-1971; därefter tog man fram till 1986 leverans av 950 stycken BMP-1 SP2 som byggts i Tjeckoslovakien. Vid tiden för NVA:s upplösning fanns omkring 1 100 stycken BMP-1 av olika versioner i tjänst i den östtyska armén; av dessa behölls och modifierades drygt hälften för fortsatt tjänst i Bundeswehr.
Som en följd av 1992 års försvarsbeslut köptes 350 stycken tidigare östtyska BMP-1 in till den svenska armén för mekanisering av infanteribrigaderna. Efter nödvändiga modifieringar och anpassningar till svenska förhållanden togs de i tjänst mellan 1998 och 2001 med den svenska beteckningen Pbv 501, men då ansvariga politiker under tiden beslutat om en ny inriktning för det svenska försvaret innebar detta att brigaderna avvecklades varför de vagnar som dittills levererats, runt 100 stycken, så småningom förrådsställdes. De kvarvarande 250 nyrenoverade vagnarna som återstod placerades även dessa i förråd direkt efter leverans. En av de tidiga provvagnarna finns sedan en tid att beskåda på försvarsfordonsmuseet Arsenalen utanför Strängnäs. År 2008 köpte den tjeckiska motsvarigheten till FMV samtliga 350 vagnar ur svenska förråd.
Vid sitt grundande 1956 tog Nationale Volksarmee över pansar från Kasernierte Volkspolizei i form av T-34 och JS-2 Stalin som båda var beprövade stridsvagnar med rötterna i andra världskriget. I vidareutvecklad form fanns T-34 kvar som reserv inom NVA ända till 1988. Under de kommande åren infördes de nyare vagnarna T-54 och T-55, som blev standardstridsvagnen i den östtyska armén fram till 1978 då T-72 togs i tjänst. Förutom T-34 och JS-2, som togs ur tjänst 1968, så fanns samtliga stridsvagnsmodeller kvar i tjänst inom NVA fram till 1990.
Med T-72 Ural fick Östtyskland 1978 en modern stridsvagn som skulle komma att bli den sista som tillfördes NVA. T-72 anses av vissa som en vidareutveckling av den för Röda Armén exklusiva T-64 och är i dag den stridsvagn i världen som byggts i störst antal; det antas att omkring 20 000 exemplar har producerats sedan 1971.
För DDR och övriga medlemsstater inom Warszawapakten byggdes exportversionen T-72M och den vidareutvecklade -M1 i fabriker i Gliwice i Polen och Martin i Tjeckoslovakien. Det är en vidareutveckling av T-72A med förstärkt frontpansar och 1990 fanns 549 vagnar i tjänst inom NVA. Som jämförelse hade de tjeckoslovakiska och polska arméerna 897 respektive 757 stycken i sina rullor. Omkring 1 700 vagnar licensbyggdes under 80-talet även för export till bl a Syrien, Libyen, Iran och Irak. T-72-familjen omfattar en mängd versioner med större eller mindre skillnader sinsemellan, och den senaste moderniseringen av vagnen har även fått en ny beteckning – T-90, som byggs i Ryssland sedan 1992. T-72 i dess olika skepnader utgör än i dag ryggraden i en rad länders arméer i Östeuropa, Asien och Afrika. Av de östtyska vagnarna såldes närmare 100 stycken till Finland på 90-talet. Några T-72M1 hamnade även i Sverige för utprovningsändamål och en av dem finns numera på Arsenalen utanför Strängnäs.
Liksom T-72 så har även luftvärnsraketen S-75 i olika varianter nått mycket stor spridning i världen. Enligt västnomenklatur blev den under det kalla kriget benämnd SA-2 (GUIDELINE) och vapensystemet användes bl a vid nedskjutningen av amerikanska U-2-flygplan över Sovjetunionen 1960 och ånyo över Kuba 1962. Några år senare användes S-75 mot amerikanska flygplan över Nordvietnam. Till DDR levererades S-75 Wolchow från 1963.
NVA försågs med 26 stycken Wolchow-system, som moderniserades efterhand och då fick beteckningen S-75M och senare -M1 upp till -M4. I förråd fanns även åtta kompletta äldre S-75 Dwina-raketer.
Efter avfyrning når raketen en hastighet om 3,5 Mach och kan söka mål på upp till 30 000 m höjd. Stridsspetsen utgjordes i normalfallen av en konventionell trotylladdning på 195 kg, men raketen kunde i sovjetisk tjänst även bestyckas med en kärnladdning motsvarande 15 kiloton. Raketsystemet med rötter i 50-talet tjänade ut under 90-talet då motmedlen blivit tillräckligt effektiva. Det finns dock fortfarande kvar i en rad länder, däribland Kuba, Nordkorea, Vietnam och Sudan.
För bekämpning av markmål fanns raketartillerisystemet 9K52 Luna-M, som i västerländsk militär nomenklatur betecknades FROG-7. Raketen hade en maximal räckvidd om 70 km och kunde förutom med konventionell stridsspets även bestyckas med kemiska eller nukleära stridsmedel. För transport och som avfyringsramp användes det för ändamålet konstruerade lastfordonet ZIL-135 med militär beteckning 9P113. Raketsystemet konstruerades i slutet av 1950-talet men är fortfarande i bruk i bland annat Egypten, Nordkorea och Ukraina.
NVA introducerade Luna-M mellan 1968 och 1977. Vid tiden för NVA:s upplösning fanns 56 kombinerade transport- och avfyrningsfordon 9P113 och 256 raketer i förråd. De sovjetiska raketerna av samma modell som baserades runt om i DDR skulle enligt dåtida krigsplanering bestyckas med kärnladdningar. Det lär även ha genomförts regelbundna samövningar där man även monterade dessa laddningar i östtyska raketer.
I de frekventa militärparader som förekom inför hederstribunen med parti- och statsledningen på Karl-Marx-Allee i Berlin visades det mesta av NVA:s vapenpark upp för omvärlden. Ett av dem var det tjeckoslovakiska raketartillerisystemet RM-70, som levererades till DDR i 265 exemplar mellan 1974 och 1989. Som bärare valdes den beprövade Tatra 813 vars kapacitet tillät ett batteri med 40 stycken 122 mm raketer samt plats för ytterligare 40 raketer för omladdning. T813 är i sig ett fascinerande fordon som än i dag är omtyckt för sina utsöka terrängegenskaper; bland annat tack vare det centraliserade systemet för individuell justering av lufttrycket i fordonets åtta däck vilket möjliggör en stabil framfart över stock och sten. Efter det kalla krigets slut har RM-70-systemet exporterats till bl a Angola, Polen och Uruguay. I Finland finns 36 enheter av modell RM-70/85 med lokal benämning 122 RakH 89. De östtyska raketartillerifordonen såldes på 90-talet till Grekland.
Flygvapnet i DDR benämndes LSK/LV – Luftstreitkräfte/Luftverteidigung. Försvarsgrenen innefattade tre vapenslag; Flugabwehrraketentruppen (luftvärnet), Funktechnischen Gruppen (radar och stridsledning) samt Fliegerkräfte (flygstridskrafterna). Det östtyska flygvapnet organiserades i tre divisioner: 1. Luftverteidigungsdivision med stab i Cottbus ansvarade för luftförsvaret av södra DDR och omfattade bl a fyra flygflottiljer, däribland JG-3 Wladimir Komarow som blev först med att ombeväpna till MiG-29 våren 1988; 3. LVD med stab i Neubrandenburg ansvarade på samma sätt för norra DDR med två flygflottiljer, tre raketbrigader och -regementen och ett antal radarförband; samt das Führungsorgan der Front- und Militärtransportfliegerkräfte med stab i Strausberg som bl a organiserade två attackflygflottiljer, en marinflygflottilj samt delar av helikopter– och transportflyget.
Standardflygplanet inom det östtyska flygvapnet var, liksom i övriga östblocket, Mikojan-Gurevitj MiG-21 (FISHBED). Liksom stridsvagn T-72 är MiG-21 producerad i ett mycket stort antal och närmare 11 500 exemplar i en rad olika varianter byggdes mellan 1959 och 1985. Över 500 MiG-21 är fortfarande i tjänst i flera länder i världen, även i det vietnamesiska flygvapnet som gjorde typen känd för en bredare allmänhet under Vietnamkriget.
Till DDR exporterades 76 stycken MiG-21F-13 mellan 1962 och 1964. Man tog även leverans av den tvåsitsiga skolversionen MiG-21U.
Som mest opererade det östtyska flygvapnet omkring 400 stycken MiG-21. De tidiga F-versionerna ersattes redan efter några år av moderniserade, och utseendemässigt något annorlunda, MiG-21PF.
Efterhand som MiG-21 vidareutvecklades i nya generationer levererades allt fler flygplan till NVA. De sista var av version MiG-21bis och togs i tjänst 1978. Vid återföreningen återstod 251 stycken MiG-21 i nio versioner i det östtyska flygvapnet; många av dem hamnade senare på museum. Webbplatsen MiG-21.de är väl värd ett besök om ytterligare kännedom om flygplantypen både i östtyskt och övrigt bruk är önskvärd.
Då det var trångt i luftrummet över DDR och man fick samsas med de sovjetiska flygstyrkorna, som till storleken vida översteg de inhemska, kunde man ej flyga när man själv önskade. Såväl de sovjetiska som östtyska förbanden tilldelades flygtid på olika dagar. Av kalla krigets flygbaser i DDR är numera bara ett fåtal ännu aktiva, och i förekommande fall oftast i civilt bruk. Flertalet står övergivna, men fältytorna används i allt större utsträckning som energiparker med tusentals solcellspaneler efter beslutet om att avveckla den tyska kärnkraften häromåret.
Numera är de tidigare så hemliga bunkrarna, ledningsplatserna och förläggningsorterna i många fall populära besöksmål för entusiaster som vill dokumentera den tid som varit och som höll på att dra oss alla i fördärvet. På vissa platser har de blivit populära turistmål även om gästfriheten inte alltid är så stor som man kanske kan förvänta sig.
Jakt- och bombflygplanet Mikojan-Gurevitj MiG-23 (FLOGGER) tillfördes NVA från 1978 till 1985 och fanns i fyra versioner; MiG-23MF (FLOGGER-B), MiG-23BN (FLOGGER-F), MiG-23ML (FLOGGER-G) och skolversionen MiG-23UB (FLOGGER-C). Totalt tjänstgjorde 78 flygplan i det östtyska flygvapnet, samtliga fördelade på flottiljerna JG-9 Heinrich Rau i Peenemünde och JBG-37 Klement Gottwald i Drewitz. Efter återföreningen hamnade flera av flygplanen på museer. Ett antal överfördes dessutom till det amerikanska flygvapnet för utprovning.
De mark– och luftburna vapensystem som här visas i NVA:s bildserie från 1985 representerade bara en bråkdel av vad den östtyska krigsmakten hade i bruk. År 1987 lär Nationale Volksarmée der DDR varit som störst och det finns mycket mer att berätta kring dess historia och verksamhet, givetvis även om NVA:s sjöstridskrafter som ej tas upp i denna artikel. I Tyskland finns ett rikt utbud av litteratur och DVD-film om det östtyska militära försvarets historia, materiel och verksamhet. Så gott som varje vapenslag inom NVA har beskrivits i detalj, även i form av webbplatser tillägnade försvarsgrenar, enskilda förband eller vapensystem.
Om man lägger i från sig de fascinerande böckerna eller stänger av de eggande filmklippen med oändligt tjutande raketbatterier eller lågflygande attackhelikoptrar över åkermark kanske ett och annat intressant spörsmål dyker upp i tankarna och det är en icke så oväsentlig fråga som man får leta mer noggrant i litteraturen för att få svar på: skulle verkligen den östtyske soldaten kunna skjuta på sina landsmän på andra sidan gränsen trots all politisk indoktrinering om att västtyskarna var klassfienden och att folken i DDR hade mer gemensamt med folken i Sovjetunionen än sina, i många fall, släktingar som råkade hamna i Västtyskland då järnridån sänktes över Europa? Omfattningen av ”storebror” Sovjetunionens närvaro i landet är svar nog på den frågan.
–– // ––
