Filmupptagningar från Flygvapnets radaranläggningar är något som omgärdas av stor sekretess. Någon konkret respons på att den information som hämtas in genom radarspaning är av värde för den militära underrättelsetjänsten ges av naturliga skäl ej.

Försvarets Historiska Telesamlingar har sammanställt en film med ett urval av s k PPI-filmer där några händelser i vår omedelbara närhet under det kalla kriget beskrivs så som de såg ut för de radarövervakare som dygnet runt höll uppsikt över luftläget från våra bergrum. Bland annat syns ett regemente AN-12 på väg hem efter att ha luftlandsatt trupp i samband med Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien i augusti 1968, samt det visuella beviset på att en sovjetisk SU-15 förföljde en hemvändande Airbus A300 från Scanair över Östersjön och in över Gotland i augusti 1984.

Särskilt intressant är PPI-filmen från den 9 november 1975. I samband med firandet av 58-årsdagen av den ryska revolutionen låg ett flertal sovjetiska örlogsfartyg vid hamn i Lettiska SSR:s huvudstad Riga. Större delen av den 225 man starka besättningen på fregatten Storozjevoj hade landpermission då myteri utbröt bland de kvarvarande ombord på fartyget natten till den 9 november. Den politiske officeren Valerij Sablin hade vunnit de värnpliktiga sjömännens förtroende då han tagit deras parti och berättat om livet i västvärlden i stället för att hålla politisk undervisning. Han gjorde detta i protest mot den sovjetiska statsledningen, som han ansåg hade svikit de ursprungliga marxist-leninistiska idealen. Planen var inte att hoppa av till väst utan att gå till Leningrad och ankra i Nevafloden, bredvid kryssaren Aurora som inledde oktoberrevolutionen 1917 och sedan dess hade ett stort symboliskt värde i den sovjetiska historieskrivningen. Väl där skulle Sablin genom tv och radio uppmana folket till en ny kommunistisk revolution i protest mot den omfattande korruptionen som genomsyrade det sovjetiska systemet och på så sätt rädda fosterlandet.

För de unga värnpliktiga berodde missnöjet på de undermåliga förhållandena ombord på fartyget. Maten sägs ha varit närmast oätlig och privatlivet obefintligt i de trånga utrymmena under däck. Kadaverdisciplin och det faktum att de bara gavs 20 dagar ledigt under sin fyra år långa värnpliktstjänstgöring, som närmade sig sitt slut, underlättade inte situationen. Besättningen hade dessutom just fått besked om att de efter firandet i Riga skulle avsegla mot Angola för att stödja den sovjetiska inblandningen i kriget och inte alls få mönstra av som planerat. Myteriet saknade ej motiv.

Sablin ledde upproret och med hjälp av sina anhängare låste han in de sovjetlojala besättningsmedlemmarna som fanns kvar ombord. Som fartygets sekond tog han över befälet från den fängslade fartygschefen och styrde därefter Storozjevoj ut ur Rigas hamn så obemärkt som möjligt i mörkret. Risken för upptäckt var stor varför man höll låg fart och hoppades att radarbevakningen skulle förväxla dem med ett handelsfartyg. Efter en skicklig navigering i blindo tog sig fartyget ut genom Rigabukten och satte kurs rakt västerut mot Gotland. Tilltaget hade möjligtvis lyckats om det inte vore för att en av de inlåsta besättningsmedlemmarna tagit sig ut och satt igång en nödsändare. Två ubåtsjaktflygplan IL-38 sändes ut för att lokalisera fartyget samtidigt som det anropades på alla radiofrekvenser med order om att återvända.

Ett par timmar senare var Storozjevoj återfunnen och uppvaktades av ett stort antal TU-16 som inledningsvis utförde skenanfall mot det flyende örlogsfartyget. Trots varningar om sänkning vände inte fartyget, varpå bombflygplanen besköt fregatten med automatkanoner. Ett tiotal besättningsmedlemmar omkom i anfallet. De 13 örlogsfartyg som också tagit upp jakten på Storozjevoj hade nu kommit ikapp, vilket under de tidiga morgontimmarna den 9 november resulterade i en katastrof då ett av de förföljande fartygen misstogs för myteristen och anfölls av Jak-28 som nu befann sig i området efter att ha gått upp från flygbasen i Tukums. Ett femtiotal besättningsmän omkom i vådaskjutningen.

Under morgonen var det oroligt över Irbensundet söder om Ösel. Sablin vägrade in i det sista att ge upp, men inför det reella hotet om beordrad sänkning med sjömålsrobot från TU-16-flygplanen avbröts myteriet utan vidare vapeninsats. Storozjevoj bordades av manskap från de förföljande fartygen och befann sig då blott 48 kilometer från Gotland innan det med eskort återvände och ankrade på en skyddad plats i Rigabukten. Myteristerna friades och avskedades från flottan. Sablins andreman dömdes till åtta års fängelse och Sablin själv fick betala det högsta priset för sin idealism; han dömdes till döden i en militärdomstol i maj 1976 för förräderi. Valerij Sablin avrättades senare samma år men fick en postum återupprättelse i mitten av 90-talet då ärendet utretts på nytt i det nya Ryssland.

Vid tidpunkten för myteriet påstods det att Sveriges regering skulle ha nekat besättningen politisk asyl, något som medförde att Utrikesdepartementet gick ut med en dementi med hänvisning till att fartyget aldrig befunnit sig på svenskt territorium och att någon begäran om asyl aldrig inkommit. I skenet av att Sverige, eller väst i övrigt, aldrig var målet för myteriet så väcks frågor om var ryktet uppstod eftersom händelsen inledningsvis förnekades av Sovjetunionen. De faktiska förhållandena kring myteriet och dess efterspel erkändes först på 90-talet av Ryssland, vilket då även satte stopp för de västliga antagandena att myteriet var ett försök till avhopp. Baltikums geografi är sådan att fartyg som lämnar Riga först måste sätta kurs rakt västerut mot Sverige för att därefter kunna vända mot nordost i det fall att målet är Leningrad.

Det misslyckade myteriet på Storozjevoj i november 1975 inspirerade författaren Tom Clancy till att skriva ubåtsromanen Jakten på Röd Oktober som kom ut 1984. Den gick upp som film med Sean Connery i huvudrollen 1990. Vi har alla sett den. Incidenten skildras även i Wilhelm Agrells Krivak 500: en underrättelseroman från 1993. Storozjevoj, en fregatt av Burevestnik-klass (ryska för stormfågel) som därmed gick under beteckningen KRIVAK enligt Natos nomenklatur, reparerades sedermera och togs ur tjänst först 1997 då hon såldes till Indien för upphuggning.

Radarsekvensen om myteriet kommer vid 11 minuter och 55 sekunder in i filmen nedan. Den är värd att se i sin helhet.

Ljuspunkter i mörkret är en intressant film och kan även köpas på DVD om man besöker Robotmuseum i Arboga, vilket rekommenderas då det är viktigt att stödja initiativ som dessa.

Försvarets Historiska Telesamlingars webbplats är en guldgruva för vidare forskning inom ämnena radarteknik, stridsledning och övrig telemateriel inom det svenska försvarets historia. Det finns en stor mängd omfattande och genomarbetad dokumentation att ta del av på sajten som ständigt växer tack vare behjärtansvärda insatser från de som varit med om att utveckla och arbeta inom området då det begav sig.