Ytterst få av alla stressade storstadsbor som passerar den oansenliga garageinfarten på Östermalm i Stockholm lägger förmodligen märke till den. Ovanför porten sitter förvisso en skylt som upplyser om belägenheten av ett skyddsrum, men det gör det ju också på väldigt många andra ställen i staden. Det underjordiska parkeringsgaraget, djupt under markytan någon minuts promenad från Stureplan och Dramaten, är i själva verket Stockholms tredje största befolkningsskyddsrum.

Skyddsrummet i Skravelberget är ett av de fyra stora befolkningsskyddsrum som utfördes i Stockholms innerstad under 1950-talet. Avsikten var, i enlighet med civilförsvarets dåtida beredskapsplanläggning, att ge beskydd åt de människor som inte evakuerats ut ur staden till förläggningsorter i bland annat Dalarna, Sörmland och Västmanland. Det kunde exempelvis röra sig om polis- och brandmanskap samt personal vid olika krigsviktiga företag med verksamhet inne i Stockholm.

Skravelberget byggdes, i likhet med de övriga tre befolkningsskyddsrummen, för att fungera som parkeringsgarage i fredstid. Det rådde en skriande brist på parkeringsplatser i innerstaden redan på 50-talet och än idag, 60 år senare, består problemet.

Med sin golvyta om 6 930 m² blev Parkgaraget i Skravelberget på Östermalm Stockholms tredje största kombinerade parkeringsgarage och befolkningsskyddsrum efter Katarinaberget (Södermalm, 15 900 m²) och Skyddsrummet Johannes (Norrmalm, 7 400 m²). Det minsta av de fyra största skyddsrummen, Vattugaraget under Klara Kyrka på Nedre Norrmalm, uppgår till 6 650 m².

Skravelbergets skyddsrum utfördes i tre plan med en ursprunglig kapacitet om ca 12 000 skyddsrumsplatser. Enligt de skyddsrumsnormer som gäller idag, med 0,75 m² per person, torde antalet platser vara drygt 9 000. Av skyltningen att döma är skyddsrummet fortfarande aktivt och ska därmed gå att iordningsställa inom 48 timmar.

Kontrasten mellan dåtid och nutid är påtaglig i de smala ramper som finns i det bergfasta skyddsrummet. Bilparken vid tiden för garagets uppförande var inte lika storväxt som vi nu är vana vid. Det är trångt att manövrera här inne, precis som i de andra garagen från den här eran.

I dag används parkeringsgaraget både som gäst- och boendeparkering. Till vardags är det bemannat och bland annat erbjuds bilvårdstjänster.

Skräcken för ett atomkrig var som störst på 50- och 60-talen, då man räknade med att ett nytt världskrig skulle utkämpas med kärnvapen och inte göra skillnad på militära och civila mål. Stora befolkningscentra var utsatta för stor risk och Sverige skulle med all sannolikhet dras in i konflikten.

Strategin var att de sovjetiska bombflygplanen med sin dödsbringande last skulle upptäckas av radar och luftbevakare ute vid Östersjökusten. Tack vare denna tidiga förvarning kunde flyglarmen utlösas och ge människor möjlighet att uppsöka ett skyddsrum.

Förhoppningsvis kunde våra hypermoderna jaktflygplan av typ J 35 Draken skjuta ner några av bombplanen och därmed mildra följderna av fiendens anfall. Stora delar av vårt land låg utanför de sovjetiska bombflygplanens aktionsradie, men när långdistansraketer så småningom började användas som vapenbärare föll strategin med att bl a evakuera rikets ledning till platser utom räckvidd för bomberna.

Vid ett överraskande anfall i fredstid mot Stockholm där skyddsrummen ej hunnit iordningsställas, beräknade man i mitten av 1960-talet att 428 000 personer skulle omkomma och 124 000 personer skadas svårt. Då antog man en stor kärnladdning om 500 kiloton och sex mindre om 50 kiloton per styck som samtliga briserat på hög höjd. Som jämförelse var sprängverkan i den enda Hiroshima-bomben runt 15 kiloton.

Om Sverige däremot befann sig i krig och den största delen av Stockholms befolkning evakuerats, räknade man med 6 000 döda och 4 000 svårt skadade vid ett anfall med samma typ av kärnladdningar. Då förutsattes även den kvarvarande delen av befolkningen befinna sig i skyddsrum.

Studier av beräkningar över antal döda efter ett kärnvapenanfall kan få vem som helst att tappa hoppet om världen.

Men som det mångtusenåriga talesättet lyder: si vis pacem, para bellum (om du önskar fred, rusta för krig). Sveriges säkerhetspolitiska strategi under det kalla kriget var att vårt skydd och vårt försvar skulle vara såpass starkt och utspritt, att det inte skulle löna sig för en angripare att anfalla oss.

Filosofin bakom en nations rätt att försvara sig med våld är analog med den enskildes rätt att med låst dörr hävda sitt hem mot objudna gäster. Det ligger kanske nära till hands att förmoda, att de som inte vill ha något militärt försvar även är av den åsikten att personlig egendom är stöld och att deras ytterdörrar alltid står olåsta. Det gäller ju att leva som man lär.

Ty om man hävdar att det är onödigt med ett nationellt försvar och att det bör avvecklas, men samtidigt hindrar alla utomstående att ta för sig av ens ägodelar och flytta in i ens hem, så är man en hycklare.

Skravelbergets skyddsrum är olikt de andra tre stora i Stockholm. Uppifrån har det formen av ett stort T.

Det sträcker sig under kvarteret Skravelberget större som inramas av Riddargatan, Ingmar Bergmans gata, Styckjunkargatan och Nybrogatan.

50-talet är, bortsett från de trånga passagerna, inte lika närvarande i detta parkeringsgarage som i exempelvis Katarinaberget eller Vattugaraget. Det ger ett ganska modernt intryck.

Vet man däremot vad man ska titta efter, så känns historiens vingslag utan tvivel. Skravelbergets skyddsrum och parkeringsgarage är bara ytterligare en av alla de konsekvenser som det kalla kriget medförde i Stockholm och Sverige.