Samtidigt som man i Sverige och övriga Europa firar påsk har det säkerhetspolitiska läget försämrats. Tonläget mellan de två maktblocken är sedan en tid skarpt och insinuant, men rapporteringen om den annalkande kallfronten uppmärksammas inte särskilt mycket bland svenskarna när påskäggen målas och hemmen utsmyckas inför släktmiddagarna. Man är väl förvissad om att Sverige som alliansfri nation ej har något att frukta och att vårt oberoende är en självklarhet. Statsministern lät som tryggheten själv då han intervjuades i radion.
Över en natt förvandlades Sveriges situation. Den sovjetiska ambassadören begärde natten till påskafton ett sammanträffande med statsminister Erlander för att, som man hävdade, säkra Sovjetunionens och Sveriges intressen mot västlig aggression, och Östersjöns status som fredens hav. Konkret innebar det att man ville besätta Gotland, Falsterbonäset och Onsalahalvön utanför Göteborg. Den baltiska flottan var redan på väg mot Gotland när ambassadören tillkännagav sin regerings intentioner inför en sömndrucken statsminister.
Den svenska krigsmakten togs på sängen. Flygvapnets beredskap hade av politiska skäl trots de ökade spänningarna ej höjts och divisionerna fanns kvar på fredsflottiljerna. Utgångsläget var inte det mest fördelaktiga när chefen för Första Flygeskadern fick order om att omedelbart och med alla tolv attackdivisioner anfalla invasionsflottan och hindra den förestående landstigningen på Gotland med största möjliga slagkraft.
Operation Påsksmäll hade inletts.
Oaktat eventuella likheter med händelser i modern tid beskriver ovanstående händelseförlopp en övning som ägde rum i april 1959 och genomfördes med ett hundratal A 32A Lansen mot ett skjutmål i Såtenäs. De anfallande förbanden kom från samtliga fyra flottiljer som vid den här tiden ingick i attackeskadern E 1 – F 6, F 7, F 14 och F 17 – och vid bekämpningen användes såväl bomber som raketer. Övningar av detta slag genomfördes ofta under det kalla kriget och flygvapnets attackeskader kom med tiden att göra skäl för smeknamnet ÖB:s klubba. Det inledande slaget skulle utdelas av attackflyget om Sverige hotades av invasion och det skulle eventuellt ha involverat både kärnvapen och kemiska stridsmedel.
Sverige övar krig mot Sovjetunionen
Ett annat exempel är 1958 års eskaderövning, där scenariot var att Sverige sedan en vecka befunnit sig i krig med Sovjetunionen som ockuperat Finland och Gotland och från baser på ön anfallit civila och militära mål i mellersta Sverige med atombomber och robotar. Det var ett av få tillfällen då man kallat fiendesidan vid dess verkliga namn; därefter benämndes de krigförande blocken i svenska krigsspel med färger där det inte krävdes någon djup kunskap för att inse att Stormakt Röd var beteckningen på vår stora granne på andra sidan Östersjön.
Samma år bedömdes det sovjetiska luftförsvaret omfatta omkring 19 500 flygplan av olika slag. En studie två år senare kom fram till att drygt 3 000 av dem var baserade i Baltikum, Polen och DDR. Nästan en tredjedel av dessa var av bombflygplan. Samtidigt förfogade den sovjetiska flottan över 600 fartyg i Östersjön som från Moskva gärna benämndes Fredens hav. Den upplevda hotbilden mot Sverige var av lätt insedda skäl stor och enligt dåtidens synsätt skulle ett krig med största sannolikhet utkämpas med atomvapen.
Attackeskadern
Ledningen av det svenska flygvapnets förband i krig hade redan 1938 organiserats i en s k flygeskader som i och med den av kriget påkallade utvidgningen av antalet divisioner 1942 benämndes E 1, Första flygeskadern. Samtidigt sattes ytterligare tre eskadrar upp för att organisera flygvapnets jakt– och spaningsdivisioner medan E 1 enbart omfattade bomb– och senare attackflygförband. År 1959 kunde flygvapnet efter 72 timmars mobiliseringstid organisera 12 attackdivisioner tillsammans med 33 jaktdivisioner, sex spaningsdivisioner och sju spaningsflyggrupper. Det var vid den här tiden som det svenska flygvapnet beräknades vara världens fjärde eller femte största.
Till skillnad mot andra vapenslags förband leddes flygeskadrarna ej av respektive militärområdesbefälhavare utan av egna chefer direkt under ÖB, något som dock upphörde i och med 1966 års omorganisation av krigsmakten där E 2, E 3 och E 4 avvecklades och ledningen av jakt- och spaningsflygförbanden överfördes till respektive milo. Attackeskadern E 1 berördes dock ej och förblev kvar som en egen organisation direkt under Överbefälhavaren.
Attackeskaderns huvuduppgift var att hejda ett sjöburet invasionsförsök från Sovjetunionen och dess bundsförvanter inom Warszawapakten. För ändamålet utrustades E 1 med jetdrivna flygplan redan 1951, då F 7 tog emot sina första Saab A 21R. De kvarvarande propellerflygplanen av typ J 21 och B 18 började under de kommande fem åren ersättas av A 28B Vampire och A 29B Tunnan som i praktiken var jaktflygplan försedda med attackraketer. Emellertid var dessa tidiga jetflygplans effektivitet och prestanda tämligen låg, varför attackeskaderns slagkraft under första hälften av 50-talet inte var särskilt stor. Flygplanen krävde dels mycket lång startsträcka med erforderlig last, och väl i luften var aktionsradien såpass kort att det hade blivit svårt att genomföra attackuppdrag mot de mål som fastställts; bland annat en rad utskeppningshamnar på andra sidan Östersjön.
Det var inte förrän leveranserna av A 32A Lansen kom igång 1956 som E 1 fick ett standardflygplan som var särskilt anpassat för rollen med tillräcklig prestanda och räckvidd. Totalt byggdes 285 flygplan avsedda för attackflottiljerna F 6, F 7, F 14 (senare F 15) och F 17. Därtill tog även flygvapnet i övrigt emot 118 stycken J 32B Lansen för jaktförsvar och 45 stycken S 32C för flygspaning.
Anfallsvågor över Östersjön
Det osäkra läget i omvärlden, med bland annat mycket allvarliga kriser i Berlin och på Kuba, dikterade villkoren för den svenska krigsmaktens beredskap. Överbefälhavare Nils Swedlund hade i en rapport 1957 dessutom konstaterat att den vapentekniska utvecklingen gjort det allt svårare för konventionella örlogsfartyg att föra sjökrig i Östersjön och att det nu var attackflygets sak att anfalla en invaderande flotta.
E 1 hade redan sedan kriget sin hemvist på en serie krigsflygfält i Västergötland som vid skärpt beredskap eller mobilisering skulle organiseras med manskap och utrustning. Som en följd av den stora utbyggnad som gjorts av de svenska krigsflygfälten under 1950-talet, kom enbart basorganisationen inom flygvapnet att i slutet av årtiondet omfatta 49 000 man. Av de flygfält som dittills byggts bestod många i grunden av äldre gräsbelagda fält som ursprungligen anlagts under andra världskriget, men som under utbyggnaden på 50-talet fått en belagd bana om 2 000 meter längd. I 1958 års plan för utbyggnad av flygbaser, PUF, konkretiserades verklighetens krav och medförde bland annat att klargörings- och uppställningsplatser, vapen- och drivmedelsförråd och reservstartstråk skulle anläggas för att minska skadeverkningarna efter ett kärnvapenanfall. Genom spridning av flygplan, utrustning och personal kunde verksamheten upprätthållas. Den nya basorganisationen började gälla från 1961 och benämndes ofta Bas 60. För attackeskaderns del innebar det att man vid förhöjd beredskap ombaserade från sina fredsflottiljer till sex krigsbaser: fält 6 Hasslösa, fält 8-9 Moholm, fält 20 Råda, Lidköping samt flottiljflygfälten Karlsborg och Såtenäs, där en division från F 6 respektive F 7 utgångsgrupperade. Efterhand utökades attackeskaderns basområde till att omfatta krigsflygfält även i Småland, Mälardalen och Norrland. Strategin med ett attackflyg baserat långt in i landet var att man därmed kunde låta jaktflyget ta första stöten från sina krigsbaser närmare Östersjön och möta angripande fientligt flyg redan utanför kusten.
I krigets verklighet ingår också förluster för den egna sidan. Studier och beräkningar under 60-talet kom fram till att hälften av alla våra ammunitions- och drivmedelsförråd skulle slås ut redan under krigets första sju dagar. Kärnvapeninsats förväntades mot så gott som alla krigsflygfält, men tack vare Bas 60-organisationen med bakre uppställningsområden och alternativa flygplanvägar och startbanor skulle man ändå kunna bedriva viss fortsatt verksamhet.
Det gällde samtidigt att förbereda manskapet på vad som i realiteten väntade. Chefen för attackeskadern klargjorde 1963 att E 1 förband måste slå hänsynslöst mot fienden och att insatsen måste komma snabbt, så att fler anfall kan genomföras innan det är för sent. Alla tillgängliga flygplan och vapen skulle användas redan från första början. Vidare formulerade CE 1 sig utan svepande ordalag:
Förbanden måste vara beredda på stora förluster. Detta kräver god anda och hög stridsmoral. En förutsättning för detta är att besättningarna i våra flygplan har förtroende för den chef eller attackledare som sänder ut dem för att dö.
Planen var att med tre eller fyra divisioner per tillfälle i vågor anfalla den fientliga invasionsstyrkan på Östersjön. I inledningsskedet beräknade man att varje flygförare skulle kunna genomföra upp till sju uppdrag per dygn. En lyckad bekämpning av motståndarens fartyg var avgörande då man efter detta skede förväntade sig att attackeskadern lidit såpass stora förluster att man ej längre kunde anse den som disponibel. Det är inte svårt att föreställa sig hur flygförare och övrig personal skulle påverkats av den psykiska press som krigets helvete inneburit med svåra förluster av kamrater och en radioaktivt kontaminerad miljö på flygbaserna om man dessutom utsatts för fientligt flygangrepp.
Dessutom hade ett isolerat kärnvapenanfall mot Sverige dragit in världen i ett tredje och förmodligen sista världskrig då man räknade med att USA skulle svara för vedergällningen. Sverige antogs ju befinna sig under det amerikanska s k kärnvapenparaplyet.
Förutom bomber och attackraketer utgjordes bestyckningen från 1961 av den i Arboga tillverkade sjömålsroboten RB 04, som efter fällning lade sig på tio meters höjd över havsytan och efter målsökning detonerade mitt över fartyget där skyddet oftast var som sämst. Allvädersroboten RB 04 kom i senare version även att bäras av Viggen tills den ersattes av RBS 15F.
Blågula kärnvapen och stridsgaser
Samtidigt som det svenska attackflyget förfogade över världens mest avancerade sjömålsrobot pågick även forskning kring kraftigare vapen. Det svenska kärnvapenprogrammet initierades på 50-talet och kom att bli mycket omdebatterat under nästa decennium. Ett flertal studier genomfördes och 1961 räknade man med att Sverige år 1975 i fyra strängt hemliga bergrum förvarade 80 kärnladdningar á 20 kiloton. Sexton ytterligare bomber skulle ständigt roteras runt mellan förråd på attackeskaderns sex flygbaser och AJ 37 Viggen, som vid denna tid bara fanns på ritbordet, var avsedd som bärare. Utvecklingen av det för ändamålet särskilt avsedda flygplanet A 36 lagts ner redan i slutet av 50-talet på grund av skenande kostnader.
Av militärtaktiska skäl talade allt för en svensk anskaffning av kärnvapen. Attackeskaderns anfallsmål var utsedda redan i fredstid och omfattade en rad hamnar på den östtyska, polska och baltiska kusten varifrån man räknade med att en invasionsstyrka skulle utgå mot Sverige. Om konventionella vapen användes, kunde E 1 i gynnsamma fall anfalla tre hamnar i varje anfallsvåg och efter två dygn antogs hela attackeskadern vara så gott som helt förbrukad då blott 18 flygplan skulle återstå av de ursprungliga 144. Man räknade med att bara hälften av alla flygplan skulle komma hem igen efter varje företag.
Om man i stället genomförde anfallet med atomvapen blev resultatet ett helt annat. Det räknades fortfarande på förluster om ca 50%, men tack vare vapnens högre effektivitet kunde det nu räcka med bara 23 kärnladdningar, och därmed en insats med betydligt färre flygplan, för att förinta hela invasionsflottan i hamnarna på andra sidan Östersjön. Emellertid skulle dessa omfattande kärnvapenanfall mot bl a Szczecin, Gdansk, Klaipeda, Liepaja och Riga innebära att städerna, och därmed också civilbefolkningen, utplånades vilket i förlängningen inneburit att de större städerna i Sverige förr eller senare på samma sätt också skulle förvandlas till kontaminerad ödemark med miljontals dödsoffer. Det var denna sovjetiska vedergällning som de stora befolkningsskyddsrummen runt om i våra storstäder skulle skona lyckliga delar av medborgarna från.
I hemlighet forskade man även om vad en svensk insats av kemiska stridsmedel på slagfältet skulle innebära. Ett flyganfall mot en fientlig flygbas med nervgasen sarin skulle enligt beräkningarna kunna eliminera hälften av personalstyrkan på marken. Teoretiska studier kom fram till, att man med ett flygplan bestyckat med sarin eller senapsgas kunde åsamka fienden lika stor skada som fyra till sex flygplan med konventionella vapen. Enligt det dåtida svenska synsättet var detta inget brott mot Genévekonventionen då man planerade insats med kemiska stridsmedel enbart som svar på en motståndares första angrepp. Liksom med kärnvapnen ebbade dock entusiasmen kring de svenska massförstörelsevapnen ut under senare delen av 1960-talet. Stridsgasutredningen 1965 kom att bli den sista i ämnet där användandet av gaser på slagfältet fördes fram som en tanke värd att satsa på; målen utgjordes vid denna tid inte enbart av Warszawapaktens hamnar utan även fientliga brohuvuden längs vår egen kust och i de norrländska gränstrakterna mot Finland. Förutom som bestyckning till A 32A Lansen, AJ 37 Viggen och SK 60 föreslogs även att arméns haubitsar skulle utrustas med vapnen. I och med 1968 års försvarsbeslut och dåtidens politiska strömningar upphörde i praktiken utvecklingen kring svenska kemiska och nukleära vapen. Ett resultat av den initierade forskningen visade sig några år senare, då den svenska expertisen i internationella nedrustningsfrågor visade sig vara mycket stor.
Hangarfartyget Götalands undergång
Drygt tjugo år efter kalla krigets slut och en avrustning av det svenska militära försvaret som saknar motstycke så har försvarstanken att gruppera flygvapenförbanden på särskilda krigsflygfält upphört att existera. Systemet med de i södra Sverige utspridda flygbaserna var under det kalla kriget såpass omfattande, att man talade om det som Hangarfartyget Götaland. Attackeskaderns flygbasorganisation i Västergötland omfattade 1960 sex s k O-baser för ordinarie utgångsgruppering vid höjd beredskap, och kom under de nästa åren att växa till att omfatta fält även i Småland, Mälardalen och Norrland. Dessutom hade man tillgång till en rad s k T-baser för senare basering närmare slagfältet. När AJ 37 Viggen togs i tjänst och antalet attackdivisioner efterhand minskade till att omfatta fem och en halv introducerades sedermera konceptet OT-basering där två baser användes för att gruppera en division. I mitten av 80-talet kunde effektiv markpersonal klargöra en grupp, fyra flygplan, på 20 minuter. Snabbtankning utfördes på 5-10 minuter.
Med introduktionen av Viggensystemet och OT-baseringen i mitten av 1970-talet följde även en rörligare flygbasorganisation som efter några års vidareutveckling mynnade ut i konceptet Flygbassystem 90. Tanken var att efter erfarenheter från sexdagarskriget 1967 minska sårbarheten ytterligare genom att utöka basområdena till att även omfatta sidobaser och reservbaser samt s k kortbanor förlagda på det allmänna vägnätet, ej att förväxla med Bas 60-systemets reservvägbaser. Markorganisationen vidareutvecklades samtidigt till Basbataljon 85. Utbyggnad till Bas 90-utförande av befintliga krigsflygfält inleddes i början av 1980-talet, men i samband med Sovjetunionens sammanbrott och Warszawapaktens upplösning 1991 upphörde projekteringen och byggnadsarbetena. I dag är invasionsförsvarets flygbaskoncept sedan länge avvecklat och endast ett fåtal flygbaser finns kvar i den militära organisationen, däribland den tidigare attackbasen och numera övningsbasen Hagshult i Småland som dessutom var den första som byggdes ut till Bas 90 i början av 80-talet.
Attackeskadern på fält 8
Ett av de mindre kända krigsflygfälten i Bas 60-organisationen fanns i närheten av samhället Moholm söder om Töreboda. Liksom många andra hade det sina rötter i andra världskrigets snabba utbyggnad av krigsflygfält och bestod egentligen av två separata fält med två kilometers mellanrum arrangerade i en s k basgrupp; fält 8 Moholm och fält 9 Bällefors-Kyrketorp. Anläggningen av dem kom igång hösten 1939. Fält 9 fick en för tiden vanlig konfiguration med tre 700 meter långa banor som tillsammans formade en triangel, något som påbjöds då flygplanen vid den här tiden var sidvindskänsliga. Bälleforsfältet var främst avsett för användning av bombflygets divisioner som sedermera skulle utvecklas till attackeskadern. På de båda fälten uppfördes sammanlagt tre s k ladvärn, en sinnrik krigstida lösning på frågan om hur man maskerar hangarer och får hela området att se ut som en bondgård. I fältens utkanter anlades även sammanlagt 38 vallvärn, den dåtida motsvarigheten till klargöringsplatser.
Efter viss utbyggnad under kriget slogs de två krigsflygfälten samman 1950. Den nya beteckningen blev fält 8/9 Moholm-Bällefors, och tre år senare förbands de två rent fysiskt genom att en 2 000 meter lång rullbana av betong anlades över de två tidigare fälten. Samtidigt inleddes en utbyggnad till det då nya Bas 60-utförandet och vid slutet av 50-talet hade nio startplatser tillkommit samt 18 uppställningsplatser i ett kombinerat BAKOM och UOM som anlagts längs den allmänna vägen nordost om flygfältet. I det anslutande skogspartiet hade samtidigt byggts flera ammunitionsförråd.
Efter hand som fält 8/9 byggdes ut enligt Bas 60-normen och från 1958 enbart benämndes som fält 8 blev det tydligt hur liten basen egentligen var. Förvisso kunde man öka spridningen genom anläggningen av det kombinerade bakre uppställningsområdet och underhållsområdet några kilometer nordost om huvudbanan, men i jämförelse med de andra attackbaserna i Västergötland var det korta avstånd mellan presumtiva anfallsmål för en fiende. Det ursprungliga bakre klargöringsområdet låg bara hundratalet meter öster om rullbanan och var enligt 1961 års operationsplan den plats där 173. attackdivisionen skulle utgångsgruppera med sina A 32A Lansen.
Moholm hade ej heller tillgång till någon reservvägbas i närheten. Det fanns planer på att anlägga en sådan, eventuellt längs en raksträcka på rv 201 söder om Mariestad, men de realiserades aldrig. Om rullbanan skulle bli förstörd i ett fientligt anfall skulle de flygplan som befann sig på basen bli innestängda för lång tid, beroende på hur möjligheterna var för flygfältsarbetskompaniet att rycka in och reparera.
Vilken krigsdivision som skulle utgångsgruppera på vilken bas förändrades under årens gång beroende på hur flygvapenorganisationen såg ut. För år 1959 var planeringen att en division från vardera F 6 i Karlsborg och F 14 i Halmstad skulle utgå från Moholm vid mobilisering. Som grafiken ovan visar, hade detta förändrats redan 1961 då tredje divisionen från F 17 ersatte F 14, som samma år utgick ur E 1 och upphörde som krigsförband. Under avspänningens tidevarv på 70-talet avvecklades fler av Flygvapnets divisioner, varför även attackeskaderns organisation krympte. För Moholms del innebar det att fältet under en period nedgraderades till reservbas och enbart användes vid övningar. I 1974 års operativa order från CE 1 finns inte Moholm med bland de fält som attackeskadern skulle använda för utgångsbasering. När man så med Viggensystemet införde den modifierade basorganisationen i slutet av 70-talet kom Moholm och Karlsborg att bilda ett baspar och därefter skulle 62. adiv utgångsgruppera från både Karlsborg och Moholm med AJ 37 Viggen.
Inför anpassningen till Viggensystemet hade viss utbyggnad skett på fält 8. Bland annat hade vissa klargöringsplatser och flygplanvägar dimensionerats om.
När man slutade använda den ursprungliga BAKOM-slingan nära huvudbanan förtäljer ej historien; måhända kan det ha varit i samband med att Lansen slutligen avvecklades i Flygvapnet då de två divisionerna på F 6 ombeväpnade till Viggen 1977-78 eller kanske ännu längre tillbaka då man sökte minska sårbarheten genom att bygga ut BAKOM/UOM nordost om basen.
Under många år hade flera militära flygfält runt om i landet delats med det civila flyget. Några av flottiljflygplatserna trafikerades reguljärt av bl a SAS och Linjeflyg, som i tidernas begynnelse till och med flög på ett antal militära krigsflygfält innan de civila flygplatserna byggts ut. Det var länge förbjudet att fotografera från flygplan, men i dessa fall manades passagerarna vid start och landning till och med att dra för gardinerna så att de inte kunde se krigsflygfälten med egna ögon! Så skedde bland annat på Uråsa utanför Växjö, som ingick i Linjeflygs inrikesnät från 1960 till 1975, då en nybyggd civil flygplats stod klar. När länsstyrelsen i Skaraborg började utreda möjligheterna till en reguljär flygförbindelse med Stockholm i mitten av 80-talet togs de militära krigsflygfälten i Västergötland upp som objekt lämpliga för civil utbyggnad.
Man räknade med att mellan 60 000 – 85 000 passagerare årligen skulle utnyttja flyget mellan Skaraborg och Arlanda. Fem flygplatsalternativ stod till buds som alternativ till en helt nybyggd aerodrom: Skövde, Lidköping, Hasslösa, Moholm och Karlsborg. Kostnaderna varierade stort från 6 miljoner kronor för Lidköpingsbasen till hela 21,5 miljoner för att bygga ut Moholm med en civil platta och stationsbyggnad. Efter att Luftfartsverket studerat utredningen kom man fram till att Lidköping–Hovby var det lämpligaste alternativet av tids- och kostnadsskäl. Vidare konstaterade man att länsstyrelsen överskattat passagerarunderlaget till att vara upp till fem gånger så stort som Luftfartsverkets mer realistiska siffror visade, ett inte helt ovanligt fenomen när man sökte locka flygbolag till att trafikera regionala flygplatser under 80-talet. Efter om- och tillbyggnader fick Hovby så småningom en reguljär flygförbindelse med Stockholm som upprätthölls fram till för några år sedan.
Efter nedläggningen av F 6 i Karlsborg 1994 minskade aktiviteten på fält 8 Moholm avsevärt. De sista åren genomfördes slutövningar för värnpliktiga soldater på basen. Året därpå avvecklades även E 1 och därmed var en av det svenska försvarets mest välövade organisationer förpassad till historien. Moholm lär ha utgått ur krigsorganisationen 1999 och används sedan dess som jordbruksmark. Man får ha ögonen med sig då man passerar på landsvägen i närheten för att upptäcka vad som fortfarande finns kvar ute på fältet. På senare år har ett vindkraftverk satts upp intill 1958 års klargöringsplattor vid den sydvästra banänden.
Anläggningen har tidvis använts för motortävlingar och är känd under namnet Moholmsstrippen. Närboende har emellertid haft ont av bullret och sedan en tid ligger verksamheten nere.
Delar av det ursprungliga triangelformade bansystemet från tiden då denna del av anläggningen benämndes fält 9 Bällefors är fortfarande intakta.
De stora betongplattorna där utgående attackflygplan skulle klargöras i högsta beredskap påminner om svunna tider. Det var härifrån delar av den första vågen skulle starta om kriget kom.
I rullbanans norra ände är tröskelmarkeringarna fortfarande intakta och den tvärgående rillningen, för att avleda regnvatten, syns tydligt.
Sedan basens avveckling har flera av klargöringsplatserna längs landsvägen nordost om fältet rivits upp. Ett antal är dock fortfarande intakta, liksom en kvarlämnad fälthangar som inte längre döljs av skog då den avverkats. Några hundra meter längre norrut passerar Göta Kanal.
Fälthangarer av detta slag blir allt mer sällsynta i vårt land. Många är rivna och andra har förstörts av vandaler eller vädrets makter efter många år utan underhåll. Varför man valt att lämna flera av klargöringsplatserna intakta, och samtidigt har rivit upp andra, vid Moholm är ej känt. Den fortifierade kommandocentralen, som var belägen under marken i fältets närhet, är emellertid plomberad och de ammunitionsförråd som fanns i den då tätare skogen bakom hangaren på bilden, har jämnats med marken. Man får intrycket av att Moholm är basen som man glömde bort. Senast platsen förekom i etermedierna var år 2005, då en det avslöjades att en generalmajor och chef för Operativa Insatsledningen vid Högkvarteret greps för våldtäkt, misshandel och vårdslöshet med försvarshemligheter. Chefens namn var Tony Stigsson och han bodde på en gård vid det gamla krigsflygfältet.
Se fler bilder från Moholm nedan!
— // —
Källor:
ÖB:s klubba – Flygvapnets attackeskader under kalla kriget (Lennart Andersson)
Med invasionen i sikte – En beskrivning och analys av flygvapnets luftoperativa doktrin 1958-1966 (Tommy Pettersson)
Svenska förintelsevapen (Wilhelm Agrell)
Svenska flygbaser (red Lennart Andersson)
Flyget på Karlsborg 1939–1989 (red Hansson/Ignell/Jarlevik/Räftegård)
Flygbas.se (Bernt Törnell)
Tack till personalen på Krigsarkivet
Vill du lära dig mer om det svenska attackflygets historia ger Lennart Anderssons bok ÖB:s klubba en fullständig bild av attackeskadern. För modellbyggaren rekommenderas Tarangus fina plastbyggsats av A 32A Lansen i skala 1/48.
