Sedan Warszawapakten invaderade Tjeckoslovakien i augusti 1968 för att kväsa Alexander Dubčeks strävan efter socialism med ett mänskligt ansikte har det varit spänt i Centraleuropa. Med hänvisning till Brezjnevdoktrinen ingrep Sovjetunionen mot Pragvåren, som fick ett blodigt slut efter flera dagars våldsamheter när uppskattningsvis mellan 150 och 200 protesterande tjecker massakrerades på gatorna i Prags centrala delar.
När tragedin blev känd i väst hotade amerikanska förband i Västtyskland med att gå över gränsen och understödja frihetskampen; de av Sovjetunionen nedslagna upproren i DDR och Ungern på 50-talet låg nära i tiden. Risken för att en konfrontation med Warszawapakten i västra Tjeckoslovakien skulle urarta till fullt krig var överhängande, särskilt sedan sovjetiska och östtyska trupper börjat röra sig närmare den innertyska gränsen. Efter några laddade dygn drog sig så småningom Warszawapakten tillbaka då läget i Prag lugnat ner sig och en ny Moskvatrogen marionettregim installerats. Någon verklighet av de amerikanska hoten behövde aldrig göras.
Vi skriver nu april 1972 när spänningen mellan öst och väst i Europa tagit ny fart. Det grundar sig i ett fatalt misstag som gjordes på andra sidan jordklotet. Den sovjetiske utrikesministern Gromykos besök i Hanoi på nyåret slutade i tragedi då hans flygplan sköts ned av nordvietnamesiskt luftvärn som förväxlat det med amerikansk B-52. Från vietnamesiskt håll hävdades det att amerikanerna medvetet provocerat fram det ödesdigra angreppet genom sina flyganfall som pågått oavbrutet de senaste veckorna. En ensidig utredning kom i mars fram till att det förhöll sig så varpå sovjetiskt bombflyg som vedergällning angrep en amerikansk hangarfartygsgrupp utanför Da Nang och bland annat lyckades sänka USS Oriskany.
Två av de sovjetiska TU-95-bombarna sköts därefter ner av amerikanskt jaktflyg och situationen var farligt nära att urarta, men tack vare diplomatiska ansträngningar på högsta nivå lyckades man få båda sidor att lugna sig. I Europa ökade däremot spänningen då allierade fordon i korridoren mellan Västberlin och Västtyskland regelbundet trakasserades av sovjetisk militär som även blockerade tillfarterna till Västberlin, vid vissa tillfällen i upp till ett dygn. Brezjnev upprepade det redan av Stalin uttryckta kravet att västmakterna skulle lämna Berlin. De välövade Natoförbanden i Västtyskland inledde flera omfattande manövrer över hela landet samtidigt som de sovjetiska flygstyrkorna i DDR fick förstärkning hemifrån. Förhoppningarna om avspänning under 1970-talet verkade vara grusade. För USA och president Nixon, vars krig i Vietnam drogs med motgångar och med en hemmaopinion som protesterade högre än någonsin, var goda råd dyra när Sovjetunionen utnyttjade läget till sin fördel i Centraleuropa.
Familjen Karlsson i Hässelby var vana vid flygbuller. Bromma flygplats låg inte så långt bort, och även om verksamheten på flygfältet i Barkarby minskade när flottiljen upphörde några år tidigare så verkade det som om Flygvapnets aktiviteter ökat påtagligt de senaste veckorna. Lågtflygande Drakenplan hade mer än en gång förstört morgonsömnen för såväl barn som föräldrar i det mörkgula radhuset. Samhällsintresset var stort i familjen som följde med i nyhetsrapporteringen om utvecklingen i krutdurken som verkade bli allt mer instabil nere på kontinenten. När svenska spaningsflygplan på patrull öster om Gotland två gånger samma dag utsattes för varningsskott från sovjetiska fartyg insåg pappa Lars att den otäcka magkänslan han haft de senaste dagarna nog var riktig. Sent på kvällen drog han ut lådan där han förvarade sin inskrivningsbok. Han kontrollerade sin krigsplaceringsorder och plockade fram den broschyr fick med sig på sitt senaste repmöte för att friska upp minnet. Bara för att vara förberedd om det värsta skulle inträffa.
I lådan låg även den senaste utgåvan av Om kriget kommer som skickats ut till alla svenska hushåll tio år tidigare, då världen senast stod på randen till det tredje världskriget. Om mobiliseringsordern gavs skulle han bege sig till en bondgård utanför Rimbo för att därifrån med sina kamrater ta sig vidare till den grupperingsplats i närheten där de bemannar en RB 68-lavett. Samtidigt kommer hans familj att behöva lämna sitt hem och tillsammans med hundratusentals andra stockholmare utrymma huvudstaden som förmodas vara ett primärt mål för fienden vid ett krigsutbrott.
Berättelsen ovan är givetvis helt uppdiktad efter egen fantasi och har mycket liten verklighetsanknytning, men anvisningarna och informationen fanns där för alla medborgare att ta del av på ett flertal sätt. För den enskilde fanns en utrymningsplan för kommunen i varje trappuppgång i varje flerfamiljshus i vårt land. De fanns även, tillsammans med en beskrivning av de olika signalerna för beredskapslarm, flyglarm och ”faran över”, tillgängliga i telefonkatalogen som i sin tur refererade till skriften Om kriget kommer – vägledning för Sveriges medborgare. Den utkom i sin första upplaga år 1943 och distribuerades i nya utgåvor till samtliga hushåll 1952, 1961 och 1983. Senare uppdaterades den bara internt för myndighetsbruk även om 1987 års utgåva tycks ha delats ut till hushåll i vissa delar av landet. Informationen i landets telefonkataloger utökades från 1970-talet och kom så småningom att omfatta 8-10 sidor fram till mitten av 80-talet, då Televerket höjde priserna för annonsering i sina kataloger. Totalförsvarets Upplysningsnämnd, som senare blev Styrelsen för Psykologiskt Försvar, valde då att reducera antalet sidor med information i telefonkatalogen.
Det svenska befolkningsskyddet tog sin form under andra världskriget, då skyddsrum för civilbefolkningen började byggas. Ansvaret för uppförandet av skyddsrum vilade under efterkrigstiden på varje fastighetsägare, som vid bygglovsansökan för bostadshus med mer än två våningar också erhöll ett skyddsrumsbesked av kommunen där det angavs om det fanns behov för nya skyddsrumsplatser. Om det förhöll sig så, skulle ett skyddsrum upprättas av fastighetsägaren som i efterhand fick ersättning för sina omkostnader i samband med bygget. Vidare tilläts fredsanvändning av lokalerna som förråd, föreningslokal eller liknande. Många skyddsrum fungerade även som parkeringsgarage i tätorter. I början av 1970-talet fanns 3,5 miljoner platser i bostadshus och kontorsbyggnader i 200 orter med fler än 5 000 invånare i Sverige. Utöver detta fanns drygt 1,3 miljoner skyddsrumsplatser i industrier med fler än 25 anställda, i skolor, sjukhus och järnvägsstationer. I Stockholm anlades även skyddsrum i anslutning till ett flertal tunnelbanestationer från 1960. Medborgarna uppmuntrades dessutom att utbilda sig i Civilförsvarets regi genom de kurser i självskydd och sjukvård som regelbundet hölls över hela landet.
Då det kalla kriget blev verklighet och tonläget mellan maktblocken skärptes i början av 50-talet, antog Civilförsvarsstyrelsen att ett framtida krig sannolikt skulle utkämpas med kärnvapen. Man räknade med att våra större städer, och andra viktiga orter där större industrier var belägna, skulle anfallas med atombomber. I skuggan av detta hot planerades därför, från mitten av 50-talet, för massutrymning av civilbefolkningen till mer skyddade platser. Samtidigt började man uppföra större kärnvapensäkra s k befolkningsskyddsrum där de invånare som av olika skäl inte utrymdes skulle få skydd vid anfall. Det kunde till exempel röra sig om personal vid krigsviktiga industrier vars verksamhet skulle fortsätta under en konflikt. Kostnadsskäl gjorde dessvärre att bara 15 av de planerade 133 befolkningsskyddsrummen byggdes. De flesta är än idag aktiva och kan tas i bruk inom de föreskrivna 48 timmarna om läget så kräver; några av dem – Katarinaberget och Skyddsrummet Johannes i Stockholm – har redan beskrivits på dessa sidor.
Planeringen för massevakuering av civilbefolkningen var omfattande i Sverige i skiftet 50/60-tal. Det genomfördes exempelvis utrymningsövningar i ett flertal städer, exempelvis i Trollhättan/Vänersborg 1958, Västerås 1960 och Malmö 1962. Den största ägde dock rum i Stockholm söndagen den 23 april 1961 då 250 000 invånare i stadens västra delar väcktes av larmtyfoner och ringande telefoner strax före klockan sju på morgonen när världens största utflykt, som den benämndes i pressen, inleddes.
På de förberedda mottagningsorterna väntade enklare utspisning och i vissa fall olika evenemang. Bilägare erhöll drivmedelskuponger som ersättning för att de använt sina egna fordon i övningen och från Riksväg 13 mot Märsta rapporterades trafikkaos norr om Upplands Väsby; slutmålet för de utrymmande längs denna väg var Sigtuna. På den ännu inte officiellt invigda Arlanda Flygplats strax öster om Märsta anordnade SAS denna dag öppet hus i hangarerna och erbjöd rundflygning med Metropolitan för tio kronor. Det var en händelserik helg; dagen efter skulle Regalskeppet Vasa komma att bryta vattenytan efter 333 år på bottnen.
Tidningarna gjorde ett stort nummer av att självaste Konung Gustaf VI Adolf deltog i utrymningen som vilken medborgare som helst. Han fotograferades i ett tunnelbanetåg på väg ut ur Stockholms centrum till en mottagningsplats, men någon evakuering med tunnelbanan för honom skulle inte vara aktuell i verkligheten. Liksom rikets politiska ledning skulle kungen i ett sådant fall evakueras till en skyddad plats i urberget långt bort från Stockholm. Exakt var vet vi fortfarande inte, men statsminister Erlander lär ha skrivit i sin dagbok om den andakt han kände då han i studiesyfte besökte det enorma bergrum i de djupa skogarna någonstans i Bergslagen, dit Sveriges ledning skulle utrymmas i krig. Än idag är sekretessen omfattande kring den berörda zonen och vad som påstås finnas där. Den upphaussade utrymningsövningen beskrevs efteråt av pressen som ett fiasko då blott 30 000 av de 250 000 stockholmarna deltagit. Trots detta imponerades omvärlden stort av den svenska omsorgen om befolkningens skydd och långt in på 80-talet var Sveriges civilförsvarsbudget per capita mycket högre än både USA och Sovjetunionen. Schweiz var den enda staten i världen som lade ner mer resurser på civilförsvar än Sverige.
Vid en verklig utrymning skulle resvägen för de evakuerade stockholmarna bli något längre än under övningen 1961. Via utrymningsstationer vid skolor och tunnelbanestationer skulle hundratusentals invånare från Sollentuna i norr till Handen i söder så småningom förläggas på platser belägna huvudsakligen i Dalarna, Värmland och Västergötland, långt undan det befarade kriget. På samma sätt skulle befolkningen i Göteborg, Malmö, Västerås, Katrineholm och mängder av andra tätorter flyttas till mindre utsatta platser om de mörka molnen hopat sig över vårt folkhem. Allting var förberett och planerat i ett logistiskt pussel av stora mått, där det gällde för den evakuerande civilbefolkningen att inte komma i vägen för mobiliserande militära förband.
Från slutet av 1970-talet förändrades civilförsvarets planläggning och strategin med utrymning av civilbefolkningen övergavs till stora delar då det nu ansågs att en angripare skulle respektera folkrätten och därmed skona städerna. Inriktningen blev att invånarna i tätorterna skulle stanna kvar och en utbyggnad av skyddsrum i bostadshus och kontorsbyggnader drogs igång. Några nya skyddsrum hade inte byggts i de större städernas centrala delar sedan 1957, vilket medförde att en omfattande nybyggnation inleddes från 1976 och kom att pågå några år in på 1990-talet.
I dag finns omkring 67 000 aktiva skyddsrum i Sverige med totalt sju miljoner platser. Befolkningsökningen i Stockholm har på senare år medfört att det saknas skyddsrumskapacitet för tio procent av länets medborgare, runt 190 000 personer. Förhoppningsvis är det ett problem vars effekter aldrig realiseras; de sista nya skyddsrummen i vårt land uppfördes år 2002 och något krav på att anlägga skyddsrum i samband med nybyggnation av flerfamiljshus eller kontorslokaler finns inte längre.
De drygt sju miljoner gastäta skyddsmasker som lagrats i kommunförråd runt om i landet anses sedan 2010 sakna värde, då regeringen bedömt att de inte tjänar något syfte i dag eftersom sannolikheten för ett gasanfall anses obefintlig. Satsningen på att varje medborgare skulle ha tillgång till ett andningsskydd inleddes 1982 i skuggan av att det andra kalla kriget inletts. Osäkerheten om maskernas kondition och svårigheterna med att distribuera ut dem till alla i ett skarpt läge är andra orsaker till att lagren av skyddsmasker nu destrueras.
Låt oss hoppas att framtiden inte bjuder på några obehagliga överraskningar.
